– Familjen är alltid nummer ett. Mobiltelefonen är nummer två. Det säger de svenska ungdomar vi har frågat. Och det gäller nog de flesta, var man än kommer ifrån, sade Stina Palmgren-Eriksson, museipedagog, när kvällen inleddes.
Hennes museikollega, Lena Wernevik, berättade om en bosnisk kvinna hon träffat. För henne och hennes bosniska landsmän betydde radioamatörerna mycket när de tvingades på flykt.
– Det var deras chans att hålla kontakt med föräldrar och syskon i en svår situation, berättade Lena Wernevik, som samlat många berättelser i boken "Berättelser om flykt".
– I boken finns inte bara berättelser om dem som flytt till eller flyttat till Sverige. Vi berättar också om åren 1850-1940, då en och en halv miljon svenskar utvandrade till USA med flera länder.
Ett dussintal Gnestabor hade mött upp för att vara med i samtalet, bland annat Esteban Sanchez som har rötter i Mexico. Han fick många frågor, bland annat om han har någon mexikansk kompis i sitt nya hemland.
– Nej, det har jag inte. Jag pratar inte spanska med någon här. Men jag läser mycket om Mexico, där situationen är jättesvår för många. Och jag sover bättre här, känner mig tryggare, berättade han.
Stina Palmgren-Eriksson frågade publiken vad de skulle sakna, om de var tvungna att fly från Gnesta och Sverige.
– Min hund! svarade en kvinna.
Andra nämnde våren, årstidsväxlingarna och att plocka svamp.
Berättarkvällen var en del av ett större projekt inom Sörmlands Museum, där bland annat namnda bok samt en vandringsutställning på samma tema ingår.