Hiphop-musik dunkar högt genom högtalarna, TV:n visar träningsklipp från Youtube och i köket sitter ett gäng tonårskillar och äter mellanmål. Stämningen är så pass ledig och avslappnad som man kan förvänta sig en fredagseftermiddag när ännu en skolvecka tagit slut.
– Vi känner oss som en familj här på boendet, berättar 16-årige Habiballah Behrozi från Afghanistan.
Han är en av det trettiotalet ensamkommande barn och ungdomar som bor på Gnesta ungdomsboende, det kommunala HVB-hemmet som öppnade sommaren 2015. Habiballah Behrozi kom till Sverige en kort tid efter det, via Iran till Turkiet, därifrån med segelbåt till Europa och sedan vidare genom Tyskland till Sverige.
När han pratar om resan får han svårt att trycka tillbaka känslorna som väcks av minnena från flykten.
– Det var en väldigt svår resa, vid gränsen mellan Iran och Turkiet hörde jag skottlossning, berättar han.
I snart ett år har Habiballah Behrozi bott i Gnesta. På dagarna går han på Wendela Hebbegymnasiet i Södertälje och hoppas på att en dag kunna bli läkare.
– Innan jag kom till hit kände jag inget hopp, men här har jag blivit motiverad. Här känner jag att jag har alla möjligheter att kunna klara av det, säger Habiballah Behrozi.
Samtidigt bär 16-åringen ständigt på en stark oro. Habiballah Behrozi har nämligen inget permanent uppehållstillstånd (PUT) och vet därför inte vet vad som kommer hända honom när han blir myndig om två år.
– Man går runt med väldigt mycket tankar om framtiden som man inte vet något om, säger han.
Endast fyra av killarna som bor på Gnesta ungdomshem har fått PUT, bland annat 15-årige Ahmad Ayoobi, även han från Afghanistan.
– Jag var första killen på Gnesta ungdomsboende som fick PUT, men jag tänkte att det kanske inte var bra att visa det för de andra killarna eftersom de känner stress över sin situation, säger han.
Ahmad Ayoobi går på Frejaskolan och jobbar sedan i somras extra på Lebro Entreprenad och Transport, vilket är möjligt just tack vare hans PUT. Nästa höst hoppas han kunna börja på gymnasiet för att i det långa loppet bli ekonom.
– När jag var ny i Sverige ville jag bli polis, men jag har tyvärr hört att lönen inte är bra, säger han.
I början kunde Ahmad Ayoobi uppleva de svenska klasskamraterna som väldigt slutna och svåra att få kontakt med. I Afghanistan var det annorlunda, där kunde man bjuda hem folk man precis träffat utan att det skulle kännas konstigt.
– Men här undrar folk vad jag egentligen vill. Det var jättekonstigt för mig i början, det blev en som kulturkrock, berättar han.
– När jag fick kontakt med mina kompisar bjöd jag hit dem för att visa att vi är vanliga människor, att vi är samma fast vi pratar ett annat språk och har en annan kultur.
Ahmad Ayoobi tror att det skulle vara lättare för nyanlända att komma in i det svenska samhället om man mer konkret fick förklarat för sig hur Sverige och det svenska systemet fungerar.
– Har man någon som kan förklara hur det fungerar här, vad som är okej och inte, så blir det lättare, avslutar han.