– Nu jäklar ska ni få veta tänkte jag, säger Eva Surtell på telefon från sjukhussängen.
Hennes röst låter hes och svag. Det hon pratar om är inlägget på Facebookgruppen Gnesta tillsammans där hon först berättade att hon drabbats av sjukdomen covid-19.
– Jag tänkte att om jag talar om att jag har det kanske det inte blir så stigmatiserande, att folk förstår att det är någonting man kan få. En läkare här sa också att Gnesta är en smittohärd, som Stockholm, och det ville jag skriva ut, säger hon.
Första symtomen fick hon för ungefär två veckor sedan. Eva, som varit väldigt försiktig, vet inte varifrån hon smittats.
– Jag har verkligen ingen aning! Jag träffar nästan aldrig människor, har hästar på landet och är där varenda dag, jag är bara i naturen. Sedan för två veckor sedan träffade jag en person för lunch. Det är det enda jag gjort. Sedan ringde den personen upp mig och sa att den fått feber. Två dagar efter det fick jag ont i halsen, sedan har det dragit igång.
Möjligtvis är det alltså den där lunchen som ställde till det, men veta säkert kan Eva inte.
– Den personen blev lite förkyld i två dagar, men jag blev bara sämre och sämre. Vi tog inte ens på varandra. Jag tror smittan florerar överallt. Jag kände mig säker för jag i princip bara var ute med hästarna varje dag, men tjohej vad jag bedrog mig, säger Eva.
Hon tar en paus för att hosta, innan hon fortsätter:
– Det vill jag folk ska veta, att hur man än beter sig så kan det hända.
Från det första halsontet följde en hög feber, som hållit i sig i två veckor. Eva berättar att hon har svårt att andas, har hosta, kan inte sitta upprätt och att hon knappt kan stödja på benen.
– Sedan har jag inte kunnat äta på grund av febern heller. Så det har bidragit till att jag blivit utmattad.
Sedan hon kom till sjukhuset i går kväll har hon tagit massor av prover, och coronaviruset konstaterades ganska raskt.
På sjukhuset blir Eva kvar under en tid.
– De sa att enligt prognosen så kommer min lungkapacitet att sänkas de närmsta dagarna, det är så sjukdomen brukar gå till. De vill behålla mig här då.
Känner du dig orolig?
– Nej. Det var mycket värre när jag var hemma och blev sämre och sämre och inte visste hur det skulle sluta, jag kände mig mer död än levande. Det känns jätteskönt att vara här på sjukhuset, jag är väldigt väl omhändertagen.