Strax intill Gryts kyrka, utanför Stjärnhov, bor 13 killar i åldern 15 till 18 år. De flesta av dem har bara varit i Sverige i några månader, om ens det. Tillsammans representerar de fem olika nationer, räknar man med de anställda blir det några till.
– Vårt största gemensamma språk är ju kroppsspråket, säger Kim Dahlström, samordnare på HVB-Nour, som hemmet heter.
Pojkarna är från Afghanistan, Eritrea, Syrien, Marocko och Somalia. Alla i personalen är flerspråkiga, men det är egentligen inget krav: det är ändå inte säkert att de som bor här kan tala sitt modersmål med någon av de anställda, det viktiga är att de som kommer hit erbjuds ett tryggt boende.
– Det är inte ens säkert att man talar något språk alls när man kommer hit, säger Masoud Rupush, föreståndare för HVB-Nour.
Den som flyr land och rike är i kris, säger han. Inte nödvändigtvis så att man har ångest eller är suicidal, men hela ens liv har vänts upp och ner, ofta från en dag till en annan. Chocken gör att man kanske inte ens förstår vad som har hänt, kanske kommer det senare.
– De har en familj, deras mamma går och handlar på marknaden. Själva går de i skolan. Sen kommer de hit och saknar rutiner. De har inga vanor, inga maträtter de känner igen. Vi försöker ge dem det, säger Masoud Rupush.
Rutiner, berättar Kim Dahlström, kan handla om att inte vara upp hur länge som helst på kvällen, att gå upp på morgonen, att äta frukost och att ta sig till skolan för dem som fått möjlighet att studera, att hitta mening i tillvaron för dem som ännu inte har det.
– De är ju tonåringar. Tonåringar som inte alltid vill. Vi är noga med att förklara varför vi gör vissa saker, säger hon.
Personalen på HVB-Nour ska ge dem en fast punkt i tillvaron och samtidigt göra dem bekanta med hur allting fungerar på den nya plats de plötsligt kommit till.
– Det är många som inte skolat in vanlig toalett, säger Kim Dahlström och syftar på de vattenklosetter som för oss är självklara i alla svenska hem.
Alla som bor på HVB-Nour i dag är asylsökande, men förhoppningen är att hemmets platser längre fram ska fyllas av personer med permanent uppehållstillstånd.
– Det är väldigt psykiskt påfrestande att vänta besked. Vill det sig riktigt illa så kan det här huset stå tomt i morgon, säger Masoud Rupus och menar att den som vet att hon eller han får stanna vågar satsa mer på att lära sig språket och bygga upp en tillvaro på platsen.
Och säkerligen var det en av anledningarna till att en av pojkarna en dag var ovanligt ledsen och tystlåten. Masoud Rupush berättar att han gick ner till vattnet och satte sig och tittade ut över Kyrksjön.
– Det var en eka därute och när personen i båten fick syn på pojken rodde han in till stranden och bjöd in honom att följa med och fiska. Han var jättelycklig när han kom tillbaka med ett par abborrar.
– Det är sådant som bara händer i sagor, säger Masoud Rupush, och ber att få skicka en hälsning till lokalbefolkningen i allmänhet och tacka å det djupaste för det mottagande de har fått.