Sista lasset med öl lämnar lokalen på Ågatan.
– Självklart gör det ont att förlora något man själv har byggt upp. Det gör ont att se utrustning jag jobbat hårt för vara ute på auktion och säljas för en spottstyver, säger Wilbert Duijvesteijn, som har drivit mikrobryggeriet sedan sex år tillbaka.
Försäljningen av ölen har ökat för varje år men byråkrati, regler och snäva ekonomiska marginaler gör att det går trögt för små, nystartade verksamheter att kämpa sig in på marknaden där de stora bryggerierna dominerar, anser Wilbert.
– Vinstmarginalerna på en flaska öl är helt enkelt för små, så ett litet bryggeri som vårt är beroende av andra inkomstvägar som försäljning på ölfestivaler och att bedriva kursverksamhet, säger Wilbert.
En pandemi kom och han förlorade de inkomstskällorna och även försäljningen från restauranger. Han var nu helt beroende av inkomsten från Systembolaget och där var försäljningen fortfarande i mindre skala. Det tar nämligen några år för ett nytt bryggeri att få ut sina produkter i fler butiker.
– Vår försäljning ökade varje år, men vi såg aldrig riktigt den ökningen av försäljningen i ekonomin. Strax före pandemin betalade vi av hyran för utrustningen och jag trodde verkligen att vi äntligen var där. Och nu är jag helt utmattad. Jag kunde verkligen inte dra lasset själv längre, säger han.
För att ta igen försökte Wilbert öka försäljningen på Systembolaget. De lyckades, men byråkratin tog tid och i samma veva höjdes priserna för råmaterial. Priset för malt har nästan fördubblats jämfört med när de startade bryggeriet sex år tidigare.
– Etiketter, flaskor, fat, el, transporter, allt blev mycket dyrare. Vår lilla vinstmarginal blev mindre och mindre. Och som lök på laxen har regeringen planer på att höja alkoholskatterna de närmsta två åren, förklarar Wilbert.
Wilbert Duijvesteijn har sina rötter i Nederländerna men för nio år sedan flyttade han till Sverige med sin amerikanska fru Theresa McGovern. Med sig hade de kärleken till lokalproducerat och passionen för öl vilket resulterade i ett mikrobryggeri i hemorten Gnesta.
– När man immigrerar till ett annat land är det svårt att starta ett nytt liv från ingenting. Men att vara en del av den här underbara industrin av öl-hantverk var ett omedelbart nytt liv för mig, säger Wilbert.
Daniel Rosin på Södermännens hantverksbryggeri i Gnesta tycker det är sorgligt att en branschkollega lämnar.
– Det är jättetråkigt. Det är ju ingen konkurrens mellan oss bryggare, vi samarbetar och delar med oss av kunskap. När man är så här små sparar man pengar genom att dela fraktkostnader när det kommer till malt och flaskor och liknande, säger Daniel.
Daniel Rosin berättar också om svårigheterna för små bryggerier att gå runt. Han berättar om höga omkostnader, skatter och avgifter som gör att många mikrobryggerier går omkull, precis som det blev för kollegan på Den bryggande holländaren.
– Han har pratat länge om att lägga ner och jag tror det var någon månad sedan som han tillslut bestämde sig, säger Daniel Rosin.
Wilbert Duijvesteijn ångrar inte att han gav bryggeriet en ordentlig chans, trots den utmattande kampen mot byråkrati och regler.
– Hela det här äventyret var värt det. Tiden som bryggare gav mig så mycket, jag älskade varje minut och skulle göra om det igen om jag kunde. Det är absolut bättre att ha bryggt och förlorat, än att aldrig ha bryggt alls.