En svårt sjuk kvinna flyttade för några veckor sen till Liljedalshemmet i Gnesta. Redan innan flytten hade hon och hennes dotter en dålig känsla.
– På vårdplaneringen sa biståndshandläggaren att mamma skulle ta med sig en visselpipa för att larmen inte fungerade, säger dottern som vill vara anonym.
Väl på plats växte sig oron större.
– Vid ett tillfälle hade personalen inte tid att hjälpa till utan uppmanade henne att istället kissa i blöjan. Vem säger så? Jag frågade personalen om det där och de bekräftade vad som hänt, de har helt enkelt inte tid att hjälpa alla.
Eftersom larmen på Liljedalshemmet fungerar dåligt har många boende tilldelats rörelselarm. Men inte den berörda kvinnan. Så när hon en natt vaknade och behövde vatten visslade hon i visselpipan och ropade efter hjälp. Men ingen kom.
– Hon var sjuk i KOL och dessutom uttorkad på grund av en infektion. Hon kunde inte ropa hur mycket som helst. Tills slut fick mamma fick stoppa ner fingrarna i vasen för att få lite vatten, säger dottern.
Efter drygt en vecka åkte kvinnan tillbaka till lasarettet där hon kort efter avled.
– Jag blir så ledsen, det var inte sådär hon skulle behöva avsluta sitt liv, säger dottern.
Personal på kommunens hälso- och sjukvårdsenhet bekräftar bilden av en avdelning där döende personer inte får den hjälp de behöver.
– Vad är det som händer? Jag blir så arg! Att kommunen förnekar att det används visselpipor och att larmen inte fungerar. Jag är jättefrustrerad, säger Peter som har jobbat inom hälso- och sjukvårdsenheten i Gnesta kommun under många år.
Under 2013 fick han ta del av vården ur ett nytt perspektiv, som anhörig. En vän låg för döden på Liljedalshemmet.
Peter kände inte längre att han kunde representera den vård som bedrevs.
– Något måste göras! Min vän grät när jag kom för att ingen hörde ropen på hjälp. Hen hade fått ett rörelselarm men låg hen inte rätt vinkel så larmade det inte.
– Slutskedet på livet ska vara fan så bra. När nu kommunen förnekar den bristfälliga tillgången på larm känner jag att någon måste föra de dödas talan. De måste få upprättelse. Har man inte ett larmsystem som fungerar får man täcka upp med mycket mer personal.
Mest upprörd är Peter över att politikerna nekar till att visselpipor lämnats ut till de boende.
– Det är pajasvarning att säga att patienternas anhöriga ljuger! Ingen kan säga att det inte hänt. Personalen var förtvivlad, visselpipan var en panikåtgärd! Politikerna besökte Liljedalshemmet i måndags och plötsligt finns det inga visselpipor?! Vem håller man om ryggen? Varför står man inte upp för det här?
– Gnesta kommun förespråkar god och säker vård. Grundstenen för det är att kunna ringa efter hjälp. Inte att vinka framför ett rörelselarm, det är förnedrande och inte patientsäkert.
SN har sökt Börje Lundgren, enhetschef på Liljedalshemmet, utan resultat. Peter heter egentligen något annat.