– Vi bodde där nere förut, säger Carl Henrik Andersson, och pekar ut genom fönstret på det gula huset på andra sidan åkern.
– Han är född där, säger hans fru Lilian Andersson.
Det är drygt 20 år sedan de flyttade till ett annat hus på gården, samtidigt som en av de fyra sönerna tog över skötseln av jordbruket. En annan av sönerna bor i huset intill, och de båda hjälper till ibland, med att bära in ved till exempel.
– Ja, ni har bra backup från anhöriga runt hörnet. Ni är privilegierade, säger Elisabeth Gustavsson.
För bara några år sedan brukade Carl Henrik Andersson själv hugga veden. Han målade huset och skötte de många äppelträden på tomten. Men efter en olycka och ett antal höftoperationer kan han inte längre röra sig lika bra som tidigare. Han går med käpp, eller med rullator när han tagit bilen in till Gnesta.
– Du har arbetat hårt? frågar Elisabeth Gustavsson.
– Det gjorde jag väl. Men det var så roligt! säger Carl Henrik Andersson.
Han trivdes med arbetet i skogen och på gården – drygt 50 djur hade de på slutet – men han säger att han aldrig skulle ha klarat det om inte Lilian varit hemma: hon tog hand om barnen, och hjälpte till med mjölkningen, bland annat.
Elisabeth Gustavsson smyger in frågor i samtalet, och på så sätt gör hon sig en bild av parets ekonomiska situation, deras fritidsintressen och hur de klarar av vardagen. Samtidigt informerar hon om de tjänster kommunen kan erbjuda.
Lilian och Carl Henrik Andersson tycks dock redan vara väl medvetna om möjligheterna. Ibland, till jul och andra högtidsdagar, tar de hjälp av ett privat städbolag, och den kostnadsfria fixartjänsten har varit ute och hjälpt till att byta gardiner ett par gånger – det är så högt i tak att de har svårt att klara det på egen hand.
För några år sedan funderade de på hur länge till de skulle orka med att ta hand om ett stort hus.
– Vi anmälde oss till Gnestahem. Men nu har det gått så lång tid att nu vill jag inte flytta, säger Lilian Andersson.
Elisabeth Gustavsson säger att det är en myt att många gamla lever ensamma och i misär. Under alla de besök hon gjort hittills har hon inte träffat på någon som hon upplevt på det sättet.
I dagarna fyller Lilian 83 och Carl Henrik har redan passerat 85.
– Vi är inte ledsna för det, säger Carl Henrik Andersson.