Ahmad Ghezal berättar att han har bott i Gryt i tre eller fyra månader. Under den tiden har han hunnit fylla 18, men inte få något besked på sin asylansökan.
– Jag ska på intervju nu i början på december, berättar han.
Innan han kom hit var han i Stockholm i en vecka, och före dess kom han med bil från Italien. Det var efter att han rest landvägen från Libanon till Turkiet, och sedan tagit sig med båt över Medelhavet.
– Jo, det var hårt, är det enda han säger om resan.
Han är från Syrien men under de senaste åren har han bott i Förenade arabemiraten. När hans studier där tog slut hade han inte längre någonstans att ta vägen. Nu väntar han på att få börja studera igen, på en skola i Flen.
Han säger att det inte är något fel på huset – HVB-Nour – där han hamnat. Men han längtar efter en chans att ta sig därifrån. Att få komma ut.
– Om jag börjar skolan kommer det bli okej. Människorna här är bra, men att stanna här är inte så bra, säger han på engelska.
Sen han kom till Gryt har han bara lämnat platsen ett par gånger, och han har inte heller skaffat sig några vänner på trakten, mer än de som bor i huset.
– Det är för att jag inte går ut, säger han, och tittar ut över de frusna, övergivna fälten utanför Stjärnhov.
I en stad tror han att han skulle kunna få mer av det han vill ha; mer aktiviteter och mer folk omkring sig. Här i Gryt blir det mest att han tittar på tv, kanske spelar något spel, biljard eller pingis med de andra boende.
– Jag hoppas att jag kan lära mig språket, säger han.
Förhoppningen är att kunna läsa till IT-ingenjör någon gång i framtiden.
Men just nu är det mest bara väntan.