– Det man kan säga generellt är att vi tycker att det har varit välskrivna beslut där det domstolen behöver ha reda på finns med. Det underlättar, säger Eva Beselin, rådman vid Förvaltningsrätten i Luleå.
Av de 39 mål som handlat om skyddsjakt på varg har två bifallits under det senaste året.
I fallen i Sjundareviret menar Eva Beselin att länsstyrelserna i Stockholm och Sörmland har kunnat påvisat att det har medfört stora skador för fårägarna.
– Länsstyrelserna har också gjort sitt bästa för att se till att den skadegörande individen är den som blir skjuten.
Länsstyrelsen ska kunna redogöra för hur de ska kunna få tag på rätt varg och man behöver också ta hänsyn till hur många vargar det finns.
– De ska kunna förklara vilken allvarlig skada det har bestått av. De ska också ha tagit reda på att det är en gynnsam bevarandestatus – att man inte skjuter en varg som påverkar den statusen genom att den försämras eller försvåras. Allt det fanns med.
Föreningarna som överklagar är oftast snabba med att överklaga besluten.
– Oftast så vet de här föreningarna att de behöver inhibition och att man behöver stoppa beslutet i ett tidigt skede, annars kan djuret hinna skjutas.
Eva Beselin menar också att de flesta länsstyrelser iakttar försiktighet innan de faktiskt beviljar skyddsjakt.
– Det kan ta rätt lång tid innan de tar steget att söka. Det gör att vi oftast tycker att de har fog för sina ansökningar. Då har vargen oftast skadat boskap i stor omfattning.