– Jag jobbar aldrig den 18 maj, säger Christina Karlsson, mamma till Thobias.
– Det är för att hedra honom. Detta är hans dag.
För femton år sedan blev Thobias Karlsson, bara nitton år gammal, vådaskjuten till döds när han gick högvakt vid Kungliga Slottet i Stockholm. Händelsen fick stor medial uppmärksamhet, bland annat eftersom det blev första gången som någon fälldes i domstol för något sådant här.
– Det är så konstigt, för ibland känns det som igår. Sedan tänker man "gud det är femton år sedan, vad mycket som har hänt", säger storasyster Eleonor.
Thobias var en glad och social person, någon som alla tyckte om och många tydde sig till. Mamma Christina beskriver honom som en mjuk och go kille, lite av en "mammas pojke", och enligt Eleonor hade han alltid nära till skrattet.
– Jag kunde aldrig förstå att han var så social som han var, säger pappa Bertil och minns alla kondoleanser som strömmade in.
– Mycket vänner och andra familjer gav stöd, det kändes nästan som om det var folk hos oss hela tiden, berättar lillebror Marcus, som minns ett stort hav av blommor som folk hade skickat till familjen efter Thobias död.
Thobias älskade att idrotta, spelade framför allt hockey och hann vinna drygt 360 medaljer under sin korta livstid. Även Marcus var en hockeykille och fick mycket hjälp med sporten av sin äldre bror, bland annat i form av idrottsprylar. Han var bara tio år gammal när Thobias gick bort.
– Jag förstod egentligen inte vad som hade hänt, det tog ett tag innan jag började inse att det verkligen var på riktigt, säger han.
Bertil, Eleonor och Marcus tar alla upp prat och ventilering som livsviktigt för att man ska kunna gå vidare efter en sådan här förlust. Marcus fann trygghet och stöd hos sina kompisar, Eleonor beskriver det som att sorgen blivit en del av henne och Bertil menar att man inte får stänga in sig, för då kanske man aldrig kan gå vidare.
– Jag vet en del som gjort så och fortfarande inte mår bra fast det hunnit gå tjugo år, säger han.
För mamma Christina är de fem första åren efter Thobias bortgång bara en dimma. Hon beskriver den tiden som att hon hamnade i en bubbla och gick in i sig själv för att kunna överleva.
– Jag har försökt hitta andra vägar. Visst pratar jag också, men jag kan sätta på en skiva och gråta för mig själv och få ut energin den vägen. Det har hjälpt mig väldigt mycket, berättar hon.
Drygt två år efter olyckan samlades minnena från Thobias i en utställning på Torekällbergets museum i Södertälje. Ett flertal idrottsstipendier har delats ut från hans minnesfond och tre minnescuper i hockey har hållits till hans minne.
– Man känner ju den där saknaden, den kommer aldrig att försvinna, säger Bertil.
– Det är klart att man blir ledsen då och då och tänker tillbaka. Ofta när man lyssnar på en låt som man vet kan referera till brorsan, då blir det en klump i magen, säger Marcus.
– Man lär sig leva med det. Ibland blir man ledsen, men man ska tillåtas vara det utan att skämmas, man ska inte gå och bära på det, menar Eleonor.
Enligt Christina får man inte gå ner sig i sorgen, men trots att hon kunnat gå vidare har hon ännu inte kunnat få ett avslut på det här tragiska kapitlet i familjens liv.
– Befälen som inte var på sin post där de skulle vara hade kanske kunnat förhindra att det här hände. De personerna skulle jag vilja ha en ursäkt från, avslutar hon.