Det är lördag i Gnesta. På torget strömmar luft förbi trämunstyckena till klarinetterna när barnen i kulturskolans nybörjarblåsorkester spelar låten "Bad weather". Några besökare kliver in genom bibliotekets glasdörrar, inte många meter från blåsorkestern och ringen av föräldrar med mobilkameror.
När besökarna kommit in i biblioteket avtar tonerna och nya tar vid. "Maliz u e bu yele kaya", hörs i stämmor, när gruppen Safari ledsagar besökarna i afrikansk körsång och dans till trumma och gitarr inne på biblioteket. Malin Carmstad, besökare från Björnlunda, har precis prövat sin koordinationsförmåga.
– Jag har provat att dansa och sjunga med den här gruppen en gång tidigare. Det är inte så svårt och det är sådan glädje. Tillvaron känns så problemfri, säger hon.
På Elektron, några hundra meter därifrån, sitter nästa generation och slår på djembetrummor så händerna domnar. Det är artisten Dawcoumba Diop och hans bror som med enkla instruktioner får barnen att trumma i takt med endorfinfyllda hjärtan. Det är rytmer från Senegal som fyller hela lokalen och dessutom letar sig hela vägen upp till stora salen, precis ovanför.
Där kliver kultursamordnaren Carina Nilsson, som ligger bakom festivalen, lite senare upp på scenen. Hon hälsar Sveriges ståupp-ess, Nour El Refai, välkommen inför ett smockfullt Elektron.
Nour El Refai varnar alla ungdomar att hon är slängd i käften och beklagar att de behöver gå hem.
– Jag bor ju i alla fall i Stockholm, säger hon innan hon forsätter med sin sarkastiskt vassa humor. På scenen häcklar hon kändisar, förklarar hur hon som "kulturellt kinderägg" har minskat kostnaderna för SVT och hur hon som sexualbrottsling i tonåren gjort livet svårt för medelålders män, då som nu.
På måndag kan du läsa en recension skriven av recensenten Mats Hammarlöf av Nour El Refais framträdande.