Marcus Ågren är undersköterska och fackligt arbetsmiljöombud för Kommunal på hemtjänsten i Gnesta kommun. Han säger att uttalandet i måndagens SN fick både honom och kollegorna att känna sig kränkta, och att det har gett upphov till många samtal och frågor.
– "Vad håller hon på med, tar hon upp det där igen?", säger han att en av reaktionerna har varit.
Ingrid Jerneborg Glimnes kommentar om att det finns en "anarkistklick" inom personalen handlar enligt Marcus Ågren om något som hände för många år sedan.
– Jag kunde uppleva förr att det fanns personer som gick sina egna vägar. Om någon skulle göra det nu skulle de bli motarbetade och då orkar de inte vara kvar särskilt länge, säger han.
Totalt arbetar någonstans mellan 30 och 40 personer inom hemtjänsten i Gnesta. Marcus Ågren håller med om att det har varit väldigt rörigt under de senaste åren, just eftersom det varit så hög chefsomsättning. Men att det i sin tur skulle bero på de anställda ställer han sig inte bakom.
– Det är för stor arbetsbörda, för tungt helt enkelt. För två, tre år sedan försökte de ha två chefer, men det blev en kostnadsfråga och den ena tjänsten drogs in. Då valde även den andra att sluta, och då stod vi där på ruta ett igen.
Det, liksom bristen på permanenta lokaler, har lett till en stor osäkerhet för de anställda. Marcus Ågren upplever att det sliter på personalen både fysiskt och psykiskt när nya chefer hela tiden kommer in med nya tankar och nya rutiner. Han har arbetat inom hemtjänsten i snart 12 år och säger att stoltheten över det jobb han gör för våra äldre får honom att stanna kvar.
– Men det är också sammanhållningen bland de anställda, att vi hjälps åt, att man får den hjälp man behöver.
Både han och kollegorna vittnar om att stämningen på arbetsplatsen nu är bättre än på länge. I december flyttade de till nyrenoverade lokaler på tidigare Åsbackaskolan, efter tre år av osäkerhet på Liljedalshemmet. Och efter att den förra chefen omplacerades – "det var en felrekrytering", enligt Marcus – och en konsult togs in som tillförordnad har de fått bättre ordning på organisationen.
– Vi har blivit ombedda att lämna gamla saker bakom oss, så kommer någon annan och gräver upp dem. Det känns som att vi aldrig får arbetsro. Det är det enda vi vill nu, säger han.