Höglander beskriver situationen på socialförvaltningen som "extrem", på mer än ett sätt.
– Det finns två orsaker till att det är som det är. Dels hade vi inte riktigt förväntat oss att så många ensamkommande skulle anvisas till kommunen på så kort tid. Gnesta kommun hade ett avtal om elva ensamkommande asylsökande barn, i dagsläget har vi ansvar för 52 stycken, och det kommer fortfarande ett nytt barn nästan varje dag.
– Sen handlar det också om svårigheten att rekrytera socialsekreterare. Det finns inte folk nog att göra utredningar av nya familjehem.
I stället köper kommunen platser i familjehem via Vårdförbundet som i sin tur gör alla utredningar som behövs. Men ambitionen om att göra egna utredningar finns.
– Just nu försöker vi avsätta tid för utbildning i utredning för två av våra anställda som normalt har andra arbetsuppgifter. Vi får jobba med det vi har. Risken är ju att deras ordinarie arbetsuppgifter i sin tur halkar efter. I veckan har en pensionerad socionom kommit och jobbat lite, förhoppningsvis kan det avlasta en del.
En del kommuner har i dagarna satt stop för att ta emot fler barn, de anser att de inte längre kan garantera rättssäkerheten. Än är Gnesta inte där, men enligt Höglander börjar man närma sig kommunens smärttröskel.
– Det är ingen önskesituation för någon. Men visst börjar det närma sig. Det handlar inte bara om ensamkommande barn utan om allt som ett socialkontor hanterar. Vi måste kunna hålla rättsäkerheten i alla våra ärenden och utredningar. Frågan är hur länge det går med den påfrestning som blivit.
Höglander berättar att de nyöppnade platserna på kommunens eget HVB är fulla. De gick snabbt åt.
– Så är det. Vi är i kontakt med socialchefen och politikerna om det. Man behöver se över om det finns ytterligare lokaler att ta till. Den politiska ambitionen är att hjälpa så många som möjligt men det är också upp till politikerna att avgöra hur stora verksamheter man ska driva i kommunal regi.