– Mina föräldrar var ganska gamla, 40 år båda två, och de hade en längtan efter barn. Eftersom de var så medvetna om människors situation i världen och ville hjälpa till, beslutade de sig för att adoptera, berättar Mi Sook Lindgren.
Som femåring flyttade hon från barnhemmet i Sydkoreas huvudstad Seoul och hamnade i Ånge kommun i nordöstra Sverige. I efterhand har Mi Sook fått veta att hon 1962, året då hon kom hit, var det femte utländska barnet som adopterades till Sverige – någonsin.
– Jag var den ende invandraren i ett samhälle med kanske bara ett par tusen invånare, så jag blev fullständigt uttittad i bygden eftersom jag var en svarthårig unge, berättar hon och minns hur det kändes när alla i det lilla samhället stirrade på henne.
– Jag har varit väldigt blyg och tyckte det var obehagligt. Det har följt mig hela livet att folk har stirrat så mycket för att jag varit annorlunda.
Mi Sooks pappa var lektor och tvungen att flytta dit jobben fanns. Större delen av sin uppväxt tillbringade hon i Sandviken, där Mi Sook bodde under tio år. Det var där, framför allt under puberteten, som hon på allvar upplevde en identitetskris.
– Jag kände mig väldigt ensam eftersom jag inte hade någon att identifiera mig med. Jag var blyg och hade oftast bara en god vän eftersom jag inte var någon gruppmänniska.
Men att vara annorlunda har inte bara varit till last för Mi Sook, det kanske snarare är just tack vare hennes utanförskap som hon gått från att vara den där blyga tonåringen till den vuxna kvinna hon är idag, fylld av erfarenheter från både toppar och dalar och ett liv i ständig rörelse.
– Jag har fått allt jag bett om eftersom jag har en sådan vilja, kraft och driv. Jag har själv tagit mig dit jag är idag, säger hon.
Mi Sook har alltid velat jobba med människor och har bland annat arbetat som barnskötare och behandlingsassistent. Sedan ett och ett halvt år tillbaka driver hon butiken ByaBoa i centrala Gnesta.
– Jag är intresserad av textilier och konsthantverk från hela världen och har alltid tyckt om att resa mycket och se andra kulturer, säger hon.
Och på tal om andra kulturer – som tjugoåring reste Mi Sook tillbaka till Seoul i hopp om att kunna hitta sig själv. Där upplevde hon till sin besvikelse en känsla som många utländska barn som vuxit upp i ett annat land kan känna igen sig i, nämligen att man hunnit bli en främling i det som i andras – och kanske även i ens egna – ögon anses vara ens riktiga hemland.
– Jag kände mig väldigt mycket som en svensk och inte alls som en korean. Jag tänkte inte som dem och de kände inte igen sig i mig heller, berättar Mi Sook som menar att även om det ibland kan kännas hopplöst så får man aldrig ge upp.
– Ibland får man kämpa och slåss men man får aldrig ge sig. Jag vet inte om min styrka kommer inifrån eller om den växt av mina erfarenheter, säkert både och, avslutar hon.