Jan Wiechmann hyr lokalen av Gnesta kommun och samäger även lokstallet med fyra andra hantverkare.
– Jag gillar när det är varierat. Jag gillar att jag själv kan vara kreativ och skapa någonting. Jag letar hela tiden mig själv i detta!
Både tågresenärer som passerar och flanörer som går utmed Frösjön kan skymta dem, några utspridda vagnar med dörrar och fönster. Men på insidan en konstnärligt handsnickrad miljö, med utvalda antika möbler andäktigt infogade i den gamla metallvagnen.
I de öppna hangardörrarna till Rekals gamla industrilokal dyker hantverkaren bakom kreationerna upp: en reslig man med långt hår och tysk brytning.
– Min pappa var båtbyggare, hela tiden i min uppväxt i Flensburg var det skapande. Jag tillhör den sista generationen som inte hade några Gameboys, man lekte fortfarande. Du får inte en given situation, säger Jan Wiechmann och ler.
– Det märks när man bygger, då måste man också kreera utifrån sin fantasi och hitta en väg för det att bli verkligt.
I lokalen står två massiva gamla lastbilssläp, på det ena håller han just på att fästa en bärlina i metallen, på det andra har han de senaste dagarna smällt upp en kraftig trästomme
– Jag har fastnat för cirkusvagnsstil på lastbilssläp. Och det frågar mina kunder efter.
I Wiechmanns händer och pigga blick finns hans historia: Timmermanslärling, självbyggen på ockuperade tomter, och så en första karriär inom byggnadsvård och specialmontage på festivaler och klubbar, samtidigt som han fick två döttrar. Därefter gick flyttlasset till Värmland.
– Vi höll på med knuttimring och byggde en stavkyrka, men det var så långt ut i skogen, vi behövde socialt umgänge.
2002 kom Wiechmann till Gnesta, idkade snickeri på sörmländska gods och lärde känna alternativrörelsen. Han och fyra andra hantverkare köpte lokstallet men det var först för tio år sedan, under en resa till Nordamerika, som han insåg att det går att bygga hus på hjul professionellt.
– Viktigast är att man förankrar grundplattan ordentligt på släpet. När du en gång sett en vagn som vält... Alla moment, alla fästpunkter, behöver göras ganska ordentligt, säger snickaren och visar det u-formade metallstag som han använder för att klämma fast golvsyllarna mot underredet.
I dag delar Wiechmann sin tid ungefär lika mellan uppvisningsbyggen i film- och utställningsvärlden, byggnadsvård och traditionellt byggnadssnickeri, och så vagnarna i hangaren han hyr av kommunen sedan i vintras.
– Jag jobbar hårt i kanske tre månader, lätt 60-timmarsveckor. Sedan är jag ledig och gör absolut ingenting, säger den mångsidige timmermannen och skrattar.
Något av det viktigaste i ett mobilt hem är att det är väl förankrat i chassit och samtidigt lite flexibelt, säger Jan Wiechmann.
I ett rum står en skara äldre fönster lutade, och en vackert åldrat skåp drar till sig ögonen.
– Jag är jämt ute, överallt, och när jag ser ett objekt så... tjoff!
I den mörka vagn som står uppställd vid lokstallarna är dörren unik, med en handvevad ruta, och gasolplattan är infälld i en märkvärdig köksbänk "från Kina, 1800-tal".
– Med tullmärken från importen fortfarande. Det tycker jag är coolt!
Mellan 350 000 och 550 000 kronor är prislappen på en färdig vagn. Kostnadseffektivitet är avgörande.
– Folk vill gärna använda återvunnet material, men det blir så otroligt mycket dyrare.
– Jag kan gärna blanda gamla detaljer som är väldigt vackra med funktionella moderna fönster, till exempel. Men jag målar då med gammal linoljefärg på de nya.
Isoleringen är miljövänlig lin och cellulosa.
– Det kommer alltid att finnas människor som vill bo lite alternativt!
Jan Wiechmann är ständigt på jakt efter slitna men förstklassiga klenoder: från lastbilssläp till möbler.