De sex hektar mark som tillhör gården används för att odla egen mat och räcker även till som bete för inackorderade sommarhästar.
– Jättemånga skulle vilja leva som vi gör. Men juridik och ekonomi är de största hindren, säger Annika Lykta, skådespelare och teaterproducent.
För några år sedan gjorde hon och klimatpsykologen Kali Andersson verklighet av drömmen – när de båda tvåbarnsmammorna flyttade ut på Gnestas landsbygd tillsammans med sina familjer.
– Jag kommer ifrån Järfälla utanför Stockholm men har alltid drömt om att bo på landet, säger Kali Andersson.
Hon berättar att det hela började på en villavisning utanför Södertälje, där hon och Annika stötte på varandra.
– Vi började prata om att vi egentligen inte ville bo i en villa och märkte snart att vi var på samma våglängd. Många drömmer om att flytta ut på landet "om kanske tio år” – vi ville båda göra det inom en snar framtid och tillsammans hade vi råd.
Familjerna höll kontakten och började så småningom att "gårdsdejta".
– Vi lät barnen leka med varandra och gick igenom olika scenarion: "Vad händer om vi äger en gård ihop och någon av oss säljer till rysk oligark?", säger Kali Andersson skämtsamt.
Idag bor och lever hon och Annika i varsitt hus på Frustuna-Ekeby gård, som de köpt tillsammans med sina partner. De berättar att den gemensamma gården tar upp merparten av tiden under odlingssäsongen. Under andra halvåret sparar familjerna 6 000 kronor i matkostnader per månad.
– Kanske mer, med tanke på att det är ekologisk närodlad mat vi äter. Men på sommaren jobbar vi varje ledig stund. Så det underlättar att vara flera. Det gör det möjligt för någon av oss att lämna gården vid behov och två personer rensar grönsakslandet snabbare än en, säger Annika Lykta.
Förutom gården är möjligheten att hjälpas åt som barnfamiljer också viktig.
– Det är den största fördelen med att leva såhär – att det finns vettiga vuxna i närheten som barnen är trygga med. Det är en förutsättning för att tillvaron ska fungera. Det är mysigt att få nära kontakt med andras barn och för dem är det likt "Bullerbyn". De har bästa kompisar som de kan springa över till när de vill och blir nästan lite som syskon, säger Kali Andersson.
Annika Lykta tycker att kommunen borde göra det möjligt för fler personer att odla småskaligt på kommunal mark.
Att familjer delar fastighet utanför släkten är ovanligt – och därför även komplicerat.
– Det är lite som att gifta sig – men juridiken finns inte på plats. Vid skilsmässor är det tydligt reglerat vad som gäller. Vid samägande är allt väldigt öppet och ganska otryggt, säger Kali Andersson.
Detta är något som gör att bankerna även kan vara skeptiska till delat ägande, berättar Annika Lykta.
– Av en slump hade vi redan lånelöfte från samma bank när vi träffades, annars hade nog inte det här varit möjligt, säger hon.
I praktiken äger familjerna varsitt bostadshus och delar på gården och de andra byggnaderna.
– Men juridiskt äger alla några procentsatser av allting. Vilket gör att en familj kan tvinga den andra att sälja.
Kali Andersson berättar att familjerna anlitade en jurist som upprättade ett särskilt samägandeavtal – men allting var inte möjligt att reglera som de ville.
– Om någon av oss vill flytta tyckte vi att man i första hand ska sälja till de som vill bo kvar, eller någon som de kan tänka sig att dela gården med. "Det går att skriva i kontraktet, men det kommer inte att gälla i domstol", sa juristen. Den hårda verkligheten är att få ut sina pengar går först vid sådana tillfällen.
Tillgången till bredband är en omdebatterad landsbygdsfråga i Gnestapolitiken. Både Kali Andersson och hennes sambo Joakim Andrén arbetar hemifrån när tidningen besöker gården.
Gnesta kommun håller för närvarande på att ta fram ett landsbygdsprogram. Därför bjuder man in kommuninvånare till dialogsamtal om vilka förutsättningar och möjligheter som råder utanför tätorterna.
De ekonomiska villkoren för småskalig odling är ett ämne Annika Lykta framhåller som angeläget.
– Att odla för självhushållning fungerar bra. Men det hade varit supertufft om vi köpt gården för att leva på den, och hade haft pressen att producera till försäljning, säger hon.
"Jag har alltid längtat till landet, men inte kommit loss tidigare" säger Kali Andersson som är 41 år och jobbar som klimatpsykolog.
Kommunikationer är en annan fråga som de båda gårdsägarna tänker på:
– Det finns en busshållplats nere vid vägen som ingen av oss använder. Turerna går för sällan och aldrig vid rätt tid. Vid Mörkö har man infört bussar som kommer vid anrop på landsbygden. Det är något jag tror på, säger Annika Lykta.
Kali Andersson berättar att tillgången till cykelbanor är ett flitigt diskuterat ämne på många håll i kommunen.
– Det gäller för hela Gnesta. Våra grannar berättade att de sålt alla sina cyklar – här ute är bilvägarna så smala att det inte fungerar att samsas på dem, säger hon.