"Ska pappa behöva resa bortåt fyra timmar för att vara hos mig i tre timmar. Idag tog jag bilen till honom på 25 minuter", säger Anne-Marie Hansson.
– Jag mår ganska bra numera. En vanlig dag ser ut så här ungefär. Jag sitter här, eller vid datorn eller ser på tv, säger Kjell Johansson, 84, tidigare byggnadsmålare och ombudsman – ordförande för Svenska målareförbundet 1990-2002.
Vid pensionen var han redan änkeman, men höll sig aktiv med föreningsliv och trädgårdsarbete. Det är tio år sedan han lämnade huset i Gåsinge och flyttade till lägenheten vid Kullagatan i Gnesta.
– Jag fick ett anfall och hamnade på lasarettet. Det var ingen stroke men sedan dess har jag varit rullstolsbunden, säger Kjell Johansson framför köksbordet.
– Då hade även epilepsi och kompressionerna börjat göra sig gällande. Symtomen på Parkinsons sjukdom hade kommit smygande sedan slutet av 1990-talet, säger Kjells dotter Anne-Marie Hansson.
Några dagar innan intervjun höll hon ett 60-årskalas hemma i Nykvarn. Tårtan till kaffet kommer därifrån.
– Jag ville såklart ha min pappa där. Han och min syster är de som är kvar. Min mamma dog när min dotter var nyfödd. Idag är hon 27 och det är hon som bakat tårtan.
När festen gick av stapeln hade visserligen Kjell Johansson beviljats färdtjänst till Anne-Maries villa i Nykvarn. Men inte med bil som han hade önskat, utan med kollektivtrafik.
– Färdtjänst skulle köra mig till Gnesta station. Där jag skulle kontakta tågföraren och be om en rullstolsramp. Vid Södertälje syd skulle jag kliva av tåget, och eventuellt byta perrong. Sedan kliva på ett nytt tåg mot Nykvarn. När det var framme skulle Nykvarns hemtjänst köra mig till kalaset. Efter några timmar skulle det bli samma visa igen på tillbakavägen, säger Kjell Johansson.
Först försökte han och barnen få kommunen att ändra sig.
– Det verkade tokigt. Pappa var tidigare en van pendlare. Men han rullstolsburen och väger 130 kilo. Det finns flera läkarintyg om att han inte kan åka kollektivtrafik. För att flytta honom använder hemtjänsten elektrisk lyft, säger Anne-Marie Hansson.
"Jag har pratat med både kommunstyrelsen och socialnämndes ordförande, men det var inget annat att göra än överklaga", säger Kjell Johansson som var Svenska målarförbundets ordförande mellan 1990 och 2002.
Eftersom Kjell behöver en rullstolstaxi kunde hon inte skjutsa honom till kalaset själv.
– Att anlita en sådan privat skulle kosta 4000 kronor, säger hon.
Att hennes pappa verkligen inte skulle få en bil stod klart först dagen innan kalaset.
– Då var det för sent, jag fick acceptera att kommunen vann. Det känns tråkigt att ha missat festen. Men man vänjer sig vid det, säger Kjell Johansson.
Gnesta kommuns handläggare Johannes Johansson kan inte kommentera enskilda fall. Men han förklarar att färdtjänst inom och utanför kommunen styrs av olika regelverket.
– Färdtjänst inom kommunen beviljas om resan inte kan genomföras på egen hand. Normalt blir det taxi eller anpassad lösning som rullstolstaxi.
"Jag lämnade själv in ansökan om färdtjänst till kommunens brevlåda. Det har gått bra att få rullstolstaxi i kommunen. Hemsjukvården hjälpte sedan till att komplettera med läkarintyg", säger Kjells äldsta dotter, Anneli Månsson 64, bor i Södertälje.
Vid riksfärdtjänst som Kjell Johansson hade sökt beviljas i första hand kollektiva färdmedel tillsammans med ledsagare, som den sökande behöver ordna på egen hand.
– Min uppfattning är att många som åker färdtjänst förväntar sig samma transportmedel utanför kommungränsen. Det blir en del samtal och missförstånd som behöver förklaras, säger Johannes Johansson.
Att Kjell Johansson eller någon annan inte vågar ta tåget kvalificerar honom inte för något annat färdmedel.
– Oavsett om det är fysiska eller psykiska hinder är tanken att en ledsagare ska hjälpa till med det. Visst förstår jag att man helst skulle vilja åka direkt från punkt a till punkt b. Men det betyder inte att du alltid har rätt till det, säger Johannes Johansson.