Kommunen har inga svar på hur det gick till när två vita villor fick bygglov utan krav på att smälta in i kulturmiljön på landet väster om Gnesta.
– Jag ville möta er och be om ursäkt för att Gnesta kommun har gjort fel. Jag vill tillse att det inte händer någon annanstans.
Några personer står i en gammal grusvägskorsning i den urgamla jordbruksbygden Söra by, längs 57:an strax väster om Gnesta. Personen som just talat är Anna-Karin Lindblad Wieslander, kommunens nya samhällsbyggnadschef.
Det hon sagt hade de boende i byn inte trott: Att de skulle få upprättelse, åtminstone symboliskt, efter fyra års kamp.
2018 och 2019 gavs bygglov till två bostadshus på åkern framför den lilla byns traditionellt röda hus och ladugårdar. Grannarna hade överklagat förgäves, men när byggnaderna stod klara häpnade de ändå: Två vita moderna villor, mitt ute på åkern.
– Det var så konstigt, att Gnesta kunde göra så här. Det här är ju en gammal bondby. Man undrar om djungelns lag råder, säger Anna och Peter Hjorth.
Paret och Annas föräldrar, som bor intill, protesterade och fick medhåll av länsarkitekten Torbjörg Sekse, som dömde ut kommunens agerande i en promemoria.
– Jag minns det mycket väl. Man kan inte undgå att se, när man åker förbi, att de här två nybyggda villorna hoppar ut ur sitt sammanhang i landskapet, säger Torbjörg Sekse som i dag är pensionerad.
Inför förhandsbeskedet hade kommunen noterat att ny bebyggelse måste utformas med "stor hänsyn" och i färg och form anpassas till det traditionella. Men i själva förhandsbeskedet och byggloven, från två olika handläggare som inte längre jobbar kvar, saknades sådana krav.
– Det fanns inget formellt sätt för länsstyrelsen att gripa in, men det var uppenbarligen ett misstag att tillåta att både bygga på den platsen och på det sättet, säger Torbjörg Sekse.
Som svar på kritiska frågor skrev kommunens planchef Tomas Enqvist kort att området präglas av byggnader från olika tider, i olika stilar och färg.
Nu står husen där de står – gynnande beslut kan inte rivas upp även om de var felaktiga. Men den pensionerade länsarkitekten, som skrev att upplevelsen för både passerande längs väg 57 och de närboende "påverkats påtagligt", har en idé:
– Vad man kan göra åt det nu är ju att åtminstone måla in dem i rödfärg. Och jag tänker på förlåtande grönska, att som fastighetsägare plantera träd.
Sibylle Ekengren (M) är ordförande i samhällsbyggnadsnämnden och satt där även när de olyckliga byggloven gavs.
– Jag kände inte till att de var ifrågasatta förrän alldeles nyligen. Jag tror inte vi gick in på färg och form. Det är våra bygglovshandläggare som presenterar om ärendena är giltiga och det går vi på.
Vad tänker du om det här nu?
– Jag kan inte gå in på skruv- och mutternivå. Nu har det vunnit laga kraft.
– Det är tragiskt och problematiskt ur en demokratisk synvinkel om sådant här leder till sänkt förtroende för myndigheter. Jag kan lova er att det inte är djungelns lag som gäller, inte så länge jag är chef, säger Anna-Karin Lindblad Wieslander.
Familjerna som bor i de vita villorna säger sig aldrig ha hört talas om problemet när SN ringer.
Gun Gustafsson, en av villaägarna, känner sig illa berörd av uppståndelsen. "Jag blir ledsen av det här. Vi kollade med grannarna närmast och de hade inget emot vitt", säger hon. Arkivfoto.
– Det blir lite märkligt när man inte kan gå 250 meter och prata med sin granne. Hade de gjort det när huset bara var grundmålat hade de kanske haft större framgång, säger en av de boende, Jessica Tervo.
Anna och Peter Hjorth betonar att deras kritik riktar sig mot kommunen, ingen annan:
– Det kan inte vara grannars ansvar att knacka dörr för att se om husmodeller och färgval blir rätt, säger de till tidningen.
Hans Åkerlund, Annas pappa, är besviken över att kommunen tillät de två felaktigt utformade bostadshusen intill hans föräldrahem och han befarar mer exploatering.