Om du ser en ljushårig tjej som sitter på Gnestapendeln och intensivt lyssnar på ett samtal mellan några tonåringar, så kan du mycket väl ha stött på författaren Lisa Bjärbo. Att tjuvlyssna är ett av hennes bästa arbetsknep.
– Jag vet att det låter lite halvknäppt, men jag kan sätta mig bredvid ett tonårsgäng och studera deras kroppsspråk, vad de pratar om och vilka ord de använder. Jag tycker att det är viktigt att få allt sådant trovärdigt när man skriver. Mina böcker utspelar sig alltid i nutid och jag vill att mina huvudpersoner ska lyssna på rätt musik, se rätt tv-program och önska sig rätt saker i födelsedagspresent, säger Lisa Bjärbo.
Redan som femåring förklarade hon för mamma och pappa att hon skulle bli författare. Men när det var dags att kliva ut i vuxenlivet kändes drömmen inte riktigt rätt längre. När Lisa tänkte på författare såg hon någon som August Strindberg framför sig – en gammal gubbe som satt uppe hela nätterna och skrev för brinnande livet. I stället utbildade hon sig till journalist.
– Jag trodde att jag var fel sorts människa för att bli författare, men när jag var 25 bestämde jag mig för att ändå ge skrivandet en chans.
Lisa visste att hon ville skriva om och för ungdomar, och hon visste också att det skulle bli en ganska glad bok. Resultatet blev den uppmärksammade debuten "Det är så logiskt alla fattar utom du" – en roman om Johan som är 16 år, går i ettan på gymnasiet och är kär i sin bästa kompis Ester.
– Mitt under skrivandet blev jag faktiskt kontaktad av en förläggare som hade läst min blogg och undrade om jag inte ville skriva en ungdomsbok. Det var nog tur för mig. Jag har så dåligt tålamod. Jag hade kanske inte fixat att skriva klart manuset om jag inte vetat att det skulle bli en bok, säger Lisa.
Just att få till ett färdigt manus är det som Lisa tycker är det svåraste med författaryrket.
– När jag får en idé vill jag börja skriva samma dag och vara klar med manuset om två veckor. Men i verkligheten är författande ett tålamodskrävande jobb. Jag läser säkert ett manus 200 gånger och ändrar olika saker innan jag lämnar det till förlaget.
Hur gör du för att orka med det?
– Jag är sträng mot mig själv! Jag har ju ingen chef eller lärare som står bakom ryggen och kollar vad jag gör, så jag får sätta upp mina egna regler och se till att följa dem. Jag kan bestämma att jag inte får äta lunch förrän jag skrivit tre sidor, och det funkar förvånansvärt bra fast jag skulle kunna fuska hur mycket som helst.
Vad är det roligaste med att vara författare då?
– Det är att hitta på huvudpersonerna. Det som gör den stora skillnaden i en berättelse är om man lyckas få till en trovärdig karaktär. En person kan inte bara vara en ond mördare. För att bli intressant måste han eller hon ha fler personlighetsdrag än så.
När Lisa nu tar plats i SN-novellens jury är det just personerna hon kommer att titta extra på.
– I en novell har man ju inte lika stort utrymme att bygga en karaktär som i en roman, men det är ändå viktigt att man tänker ut en komplex person. Det lyser igenom i texten. Jag älskar att hitta på personlighetsdrag till mina huvudpersoner och ser dem nästan som mina låtsaskompisar.
Efter debutboken skrev Lisa "Allt jag säger är sant" om 16-åriga Alicia som hoppar av gymnasiet och börjar jobba på café. Därefter har det blivit flera böcker för riktigt små barn, nu senast två titlar om dinosaurietokiga Ivar som har ett eget Dinoland.
– I mina småbarnsböcker har jag utgått väldigt mycket från mina egna barn. Ivar är en direkt kopia på min äldsta son Rufus. han älskar också dinosaurier och vi har ett eget Dinoland på övervåningen.
Att skriva för vuxna läsare är Lisa däremot inte så intresserad av.
– Jag kanske får en idé nån gång som passar för en vuxenbok, men hittills har det inte hänt. Jag älskar att skriva om och för unga och minns min egen gymnasietid väldigt väl. Det händer så mycket i unga människors liv. Man träffar första kärleken, börjar gymnasiet, funderar på framtiden. De flesta vuxna lever inte alls i samma intressanta känslomässiga berg- och dalbana som tonåringar gör.
I somras började Lisa skriva på en ny bok. Den handlar om fyra 20-åringar som kommer tillbaka till den lilla barndomsstaden för att begrava en kompis.
– Man kan säga att det är en bok om sorg, om olika roller i ett kompisgäng och om hur det är att växa upp i ett litet samhälle.