Sven Jarl, 85, växte upp runt om i Stockholm som son till en körkarl och en tvätterska med tre äldre syskon. Den enda dottern var hans ögonsten, har hon berättat.
– Klockan? Den är halvt förbannad och slår snart.
Snabbt kommer svaret, både undersköterskan Asta Karlsson och SN:s reporter hajar till. Sven Jarl, 85, har annars blivit alltmer tystlåten under vårt samtal.
Den har jag aldrig hört förut. Säger man så?
– Ja jag har sagt så, säger Sven, och drar på munnen.
Asta skrattar med livliga ögon intill. Hon har följt Sven från stugan i Hållsta utanför Gnesta, dit hon började komma och hjälpa honom när han beviljades hemtjänst i fjol.
Nu är hon en trygg punkt på avdelningen Violen, där han blev en av de första att flytta in i november sedan lokalerna tomställdes 2019.
– Han var frisk som en nötkärna fram till han var 80, berättar dottern Susanne över telefon från Stockholm.
Sven var svetsare och mamma Gun jobbade på LM Ericsson. På somrarna tältade eller husvagnssemestrade familjen, i Sverige och ned till Medelhavet, och när Susanne var tonåring byggde Sven med egna händer fritidshuset i Hållsta. Efter Guns död 1996 var han där på heltid.
Han känner igen sitt livsprojekt på ett foto av stugan i det sparsamt möblerade rummet, men famlar efter minnena som efter en dröm som flyr när man vaknat.
– Det är jävligt svårt att hitta en tråd... Det lutar uppåt skogen också! Inte bara åt det här hållet.
Huset i Hållsta byggde Sven Jarl med egna händer 1976, och levde där i 25 år sedan hustrun gick bort.
Sven tystnar igen, ser ned.
– För mig känns det som att man tar hand om ett barn. Han är inte olycklig på något vis. Nu behöver jag inte oroa mig att han är ensam och har tråkigt, säger Susanne.
På slutet i stugan kom Asta och hennes kollegor i hemtjänsten fem–sex gånger om dagen, men Sven kunde ändå bli sittande i mörkret.
– Han satte inte på lamporna, de glömmer ju det, säger Susanne.
Susanne berättar att hon blivit som en projektledare som fokuserat på det praktiska och inte släppt fram känslorna.
– Men situationen är såklart väldigt tragisk. Min fina pappa finns inte längre. Det är nu en person som jag inte känner igen.
Vid flytten till Violen hjälpte även Svens svärson och barnbarn till.
– Då kände han inte igen min man, de hade inte setts på ett par månader. Då blev dottern helt förstörd, för att hon tyckte att det var så sorgligt.
"Vi har varit väldigt försiktiga med att uttrycka ordet demens, han har blivit väldigt arg när man sagt det", berättar Svens dotter Susanne.
Mari Spännar, en av de av drottningen diplomerade "Silviasystrar" som har vårdansvaret, berättar att lugnet på den lilla avdelningen bedrar: Nio av tio demenssjuka blir gradvis så förvirrade, nedstämda eller arga att situationen riskerar att urarta.
– Man får ha lite ögon i nacken. Det har hänt att jag har hamnat på golvet.
Oron hos den som förlorar minnet eller anknytningen till verkligheten lindras av en stillsam miljö med några få föremål från livet som gått, berättar Mari. Därtill är aktiviteter viktiga – promenader och sysslor följt av vila.
Öppnandet av Violen ger Gnesta totalt 31 platser på demensboenden och alla som väntat på plats ska nu ha fått en. Många lever också hemma med sjukdomen och det finns dagverksamhet för att avlasta anhöriga.
En person med professionell insyn, som vill vara anonym, kallar Gnesta kommun "lite seg" för att platserna fram tills nu inte räckt.
– Det har funnits ett stort behov.
På Violen tittar ett par äldre personer på teve. I köket står ett pepparkakshus nybakat – det är de boendes verk. Sven Jarl, rakryggad i tofflor, observerar.
Hur blev livet, tycker du?
Han skrockar dröjande, men rösten har eftertryck.
– Jag tycker att det har blivit bra. Det tycker jag. Det är inget fel på det.