Mil efter mil av kål och majsfält som ibland bryts av potatisförsäljare stående längs vägkanten. Så beskriver Anita Sundqvist färden från flygplatsen i Bukarest till byn Crovu, där de flesta av Gnestas EU-migranter kommer ifrån. Ju närmare byn desto fler hästkärror, även om huvudgatan genom byn nyligen fick asfalt inför valet av ny borgmästare.
– Det gäller ju att röstfiska i alla vatten. Vägen har gjort skillnad men folk kör även som dårar nu, säger Anita Sundqvist-Hardie som har svårt att uppge hur många som bor i byn men understryker att det är både romer och etniska rumäner.
Vad gäller läget för romerna så är det status quo från de rumänska myndigheternas sida, hävdar Anita. Enligt EU-kommissionens rapport som presenterades i början av året så är risken för en rom att leva i fattigdom tre gånger högre än för den rumänska befolkningen i stort.
Men trots fördomar och diskriminering så finns även ljusglimtar. Bygget av familjen Solomons tvåvåningshus, som Anita bodde hos, påbörjades för tio år sedan och har i dag ett nybyggt kök och badrum numera, även om uppvärmningen sker med ved.
– Tack vare pengarna som de slitit och tiggt ihop i Sverige bygger de på sina hus. De är inte kriminellt organiserade. Pengarna som de får in i Sverige skickas regelbundet ner till den övriga familjen i Rumänien där det konstant saknas pengar till mat, ved, elräkningar och kostnader för läkar- och sjukhusbesök, för de är ofta sjuka.
De som är hyfsat friska och inte lider av större handikapp beger sig utomlands, menar Anita. Hemma i byn kan några av männen få tillfälliga byggjobb, vilket ger en lön på cirka 250 kronor om dagen. Barnen vaccineras numera och går i skolan. Onsdag och söndag går man till en frikyrka.
Några av byns invånare är analfabeter medan andra pratar nästan flytande engelska. Vi kommunicerade med kroppsspråk och på engelska, svenska, rumänska och med Google translate, berättar Anita.
– Trots att det är fattigt så finns även en stor mänsklig glädje och alla umgås. 12-åringarna där är så rara att man nästan saknar ord.
Dagar med massor av omtanke och mat och ständigt omgivna av människor i familjen Solomons hus har nu bytts ut till vardag hemma i Sverige.
– Det var ju lite väl intensivt med allt folk och alla ljud ibland. Fast väl hemma igen så kändes det så tomt, tyst och tråkigt, skrattar Anita Sundqvist-Hardie som definitivt kommer återvända till Rumänien.