Året är 2009. Val har hållits i Iran, och i klipp på tv och internet ser Nahid Persson Sarvestani scener som påminner henne om 1979 års revolution.
– Valet var fusk, folks röster betydde ingenting. Det blev protester, och regimen reagerade väldigt starkt på dem. Folk dog på gatorna på grund av ingenting. Då kände jag att jag var tvungen att göra det jag kunde för att påverka, säger hon.
Filmen är Nahid Persson Sarvestanis sätt att påverka. Så har det varit sedan 1994, när hon debuterade som dokumentärfilmsregissör efter att ha börjat experimentera med formatet på sina barns förskola. När hon flydde till Sverige 1979 var tanken först att fortsätta jobba som journalist, men språket satte upp hinder.
– Jag gjorde små filmer av barnen, klippte ihop dem och sålde till de andra föräldrarna. Jag märkte att formen passade mig bra, i bild kunde jag berätta det jag ville, säger hon.
"Min stulna revolution" hade premiär i höstas och är Nahids femtonde film. Det som driver den framåt är någonting svart – filmens berättare, Nahid själv, har i 30 års tid levt med känslan av skuld.
Dels för att hennes vänner och medrevolutionärer satt i fängelse när hon själv kom undan.
Dels för att hon trott att hennes yngre bror avrättades för att han skyddade henne.
– Den skulden känner jag inte längre. När jag träffade mina vänner så förklarade de att avrättningarna var urskillningslösa, att det inte spelade någon roll vad du gjorde, säger hon.
Att söka upp vänner från tiden som politisk aktivist i Iran blir Nahids sätt att gå minnena till mötes. Berättelserna om tortyr och övergrepp är svåra att värja sig emot, precis som det överväldigande i att filmens kvinnor klarat sig. Levt vidare. Möter varandra, och tittaren, i samtal kantade av gråt och skratt.
Vännen som blivit troende väljer Nahid Persson Sarvestani att inte försöka förstå. Hon har fått kritik för det, liksom för att hon i flera filmer fokuserat på baksidorna av dagens Iran.
– Kritik får du alltid för det du gör. Iranier är stolta människor, en del vill att jag ska visa på allt det vackra i stället. Men jag känner att mitt uppdrag är att protestera och visa på allt som är fel, säger hon.