Fullsatt är det sällan när Långsjö teater i Gnesta har föreställning. Ändå är salongen ganska liten.
– När vi har poesikvällar är det kanske 15– 20 personer i publiken. Men det är en stadig krets som dyker upp och det känns som om de blir fler och fler, säger Magdi Winnerstam som är konstnärlig ledare för Långsjö teater.
För Långsjö teater är inte heller antalet åskådare det viktigaste, utan vad som förmedlas till dem som faktiskt kommer.
– Vi tar ställning till det som spelas på vår scen och släpper inte in vad som helst. Vi har en tanke bakom allt vi gör och kärnan i vår verksamhet är miljöfrågor och vårt förhållande till naturen, förklarar Magdi.
Hon är medveten om att strategin inte leder till de högsta publiksiffrorna – åtminstone inte på kort sikt.
– Om man har en så tydlig profil som vi tar det lite tid att bygga upp sin publik. Då gäller det att bestämma sig för om man står ut med att det tar den tiden, och det gör vi.
Propellerteatern har levt efter samma princip i över tio år, och har med tiden fått en trogen publik i Nyköping.
– Jag tror att vår stampubik är lite extra intresserad av politik och samhällsdebatt. Det är många som stannar kvar efter föreställningarna och vill diskutera vad de sett, säger Anna Frölander i Propellerteatern.
Teatergruppens hittills största publiksuccé är föreställningen "Hej människa" – en politisk dystopi som handlar om hur samhället utvecklas när pengarna får styra.
– Många i publiken har kommit fram efteråt och sagt att de inte ens visste att det fanns sådan teater i Nyköping. 496 personer har sett "Hej människa". Det låter kanske inte så mycket om man jämför med de stora teatrarna, men för oss är det väldigt mycket.
Frågan "Vad vill vi berätta?" kommer alltid i första hand när Propellerteatern börjar jobba med ett nytt projekt.
– Vi tjänar inga pengar på teatern och då blir det ännu viktigare att fundera på varför vi faktiskt ägnar oss åt det här. Om vi lägger all vår lediga tid på en föreställning, vill vi använda den tiden till att berätta något viktigt för publiken. Förr, när vi försökte leva på teatern, funderade vi mycket mer på hur vi skulle nå en stor publik. I dag är vi betydligt mer avslappnade när det gäller den frågan.
Anna Frölander tror dessutom att det är fullt möjligt att locka publik just genom att våga vara smal och ha en tydlig nisch. Även Magdi Winnerstam på Långsjö Teater tror att det smala kan vara en framgångsfaktor.
– Vi har en stor tilltro till att om man har en poäng och ett budskap så lockar man publik med det.
Samtidigt funderar Långsjö på projekt där budskapet kan kombineras med en publikvänlig form. Magdi nämner soppteater och grannskapsteater där alla som vill bjuds in att stå på scen.
– Vi mår bättre ju mer teater vi får spela. Samtidigt är det konstnärliga integriteten den passion som driver oss i vårt arbete. Det får vi inte ta kål på.
Någon publikdragande fars får vi förmodligen aldrig se vare sig på Långsjös eller Propellerteaterns scener.
– Vi vill inte bara underhålla. Vi har alltid en tydlig tanke bakom det vi gör, säger Magdi Winnerstam.
Anna Frölander funderar en stund över frågan. Fars på Propellerteatern. Njae, knappast.
– I så fall skulle det inte bli fars som vi är vana att se det, utan fars på Propellersättet. Vi skulle inte välja farsformen för att locka publik, utan för att det passar just det ämne eller den idé vi har just då.
Idén inför nästa Propellerprojekt är att på något sätt utforska genusbegreppet.
– Arbetsnamnet på föreställningen är "let's talk about gender". Det känns som ett spännande ämne.
Men kanske inte så jättepublikt?
– Kanske inte det. Genusfrågan är ju på tapeten just nu, men kanske bara i vissa grupper. Vi får se vilken form vi hittar för materialet, och vilken publik det kan locka.