Bara några timmar har gått sedan snöfallet avtog, i skogen är det tyst, vitt och stilla. Efter ett tips från en kollega beger sig Mikael Fransson in på en skogsväg, mitt inne i det så kallade Sjundareviret på gränsen mellan Södermanlands och Stockholms län. SN:s reporter och fotograf följer med, och efter bara några hundra meter till fots stöter vi på vargspår som korsar vägen. Vargen har kommit söderifrån och fortsatt norrut, och för att inte riskera att stöta på den – vargar lägger sig för att vila, även på dagen, i så kallade legor – svänger vi av söderut och följer spåren baklänges.
– Det slutade snöa vid tretiden så de här spåren är alldeles färska. Det är känsligt, det finns risk att komma för nära, säger Mikael Fransson, samtidigt som han påpekar att det alltid är en fördel att vara ute tidigt eftersom antalet spår i snön är lägre, vilket gör det lättare att spåra.
– Vildsvinen rör sig i samma stråk, och här finns väldigt mycket vilt.
Spåren leder in i skogen, upp på kullar och över en bäck där människoben inte räcker till. Ibland är de tydliga, vid andra tillfällen svårare att följa och Mikael Fransson blir tvungen att gå i en cirkel runt den plats där de sist var synliga för att hitta på dem igen.
– Vargarna rör sig uppåt tre mil per dygn. Så här års rör de sig även dagtid, på sommaren är det för varmt för det, säger Mikael Fransson.
Säsongens första vargspårning i Sjundareviret är lyckad: efter bara några minuters spårning in i skogen upptäcker Mikael Fransson en hög med spillning, och en stund senare även en fläck med urin. Han tar prov på båda, prover som senare skickas till forskningsstationen på Grimsö för DNA-analys (se biartikel).
– Den här vargen har ätit mycket växtdelar, konstaterar Mikael Fransson när han undersöker spilningen som är full av osmälta fröer.
När valparna är omkring sex månader gamla börjar de springa själva, utan föräldradjuren. Om de spår vi följer kommer från en vuxen varg eller en av årets valpar är svårt att säga bara utifrån avtrycken i snön – valparnas tassar är nu lika stora som vuxna vargars – men under timmarna i skogen hittar Mikael Fransson flera tecken på att det är valpar som har rört sig längs de stråk vi följer: dels är det det lekfulla sättet att röra sig på som spåren antyder, dels att vargen kissat rakt ner i snön och inte använt urinen för att markera revir.
– Vuxna vargar sparar spillning och urin för att revirmarkera, på vägar till exempel, säger Mikael Fransson.
Det var ett tag sedan Mikael Fransson och hans kollegor hittade några revirmarkeringar i Sjundaskogarna, och inte heller under de två dagar mellan jul och nyår som de befinner sig i reviret upptäcker de någon. Det gör att det fortfarande finns ett visst tvivel kring om alfahanen, det vill säga pappan till valparna, fortfarande är kvar i området.
– Även om allt tyder på det: valparna lever ju.
– Det kan helt enkelt vara så att den inte varit i det område där vi spårade, eller så har vi missat det, säger Mikael Fransson, på telefon några dagar efter att spårningen avslutats för den här gången.
Han berättar samtidigt att de hittade spår från tre olika individer, något som kan tolkas som att det finns tre valpar i reviret. Den spillning som samlats in kan förhoppningsvis ge svar på några av frågorna, men resultatet från DNA-analyserna kan dröja flera månader.
Om hanen är kvar kan en ny tik etablera sig och börja markera revir med honom, något som inte alls är ovanligt enligt Mikael Fransson.
– Vi får se vad som händer här i vår: om reviret splittras eller om det kommer en ny tik.