Det duggregnar. Ett sånt där regn som man aldrig riktigt vet om det är på väg nedåt, eller om det egentligen rör sig om dimma. Under taket utanför Coop Konsum sitter Georgetta Vasile tillsammans med sin syster Magdalena Gogiu och hennes man Jon Gogiu. Klockan är halv sex och det är dags att plocka ihop. Georgetta visar upp en motorsåg i plast som någon skänkt.
– Till Magdalenas son, säger hon, och låtsas dra i gång sågen.
Magdalena och Jons son är fyra år. Hans gråt i telefonen har fått dem att bestämma sig: den här veckan åker de hem till familjen.
Men Georgetta, eller Getta som hon kallas, har inga planer på att åka hem, inte just nu i alla fall. I Rumänien finns inga jobb och inga pengar, förklarar hon. Där kan man jobba 12 timmar och bara få 100 kronor i lön. De dagar man faktiskt lyckas få något jobb vill säga.
– I Sverige finns det lite, lite, säger hon.
Spelarhotellet, där de båda systrarna och Jon tillbringar nätterna, ligger precis bredvid ishallen. Åtta platser har hyrts för de rumänska migranterna, i övrigt står byggnaden tom. Längst in finns allrummet med soffor och de båda sovrummen med våningssängar som härbärgerar paren. Kök och toalett finns i korridoren, duscha har de fått göra i Svenska kyrkans lokaler i Tingshuset.
När härbärget stänger måste även Getta flytta. Även om hon saknar sin familj behövs de där pengarna som går att tjäna i Sverige, även om de inte räcker till mycket. Hon pratar om att flytta till ett tält i skogen.
– Fast kanske någon vän kan hjälpa, säger hon, och visar att frågan är ställd och går från mun till mun.