Det knyter sig i magen. Ett slags yrselpirr.
Pennan i min hand glider runt i en allt mer svettig handflata. Frågorna blir grötiga och soffan i ena hörnet av ateljén blir plötsligt väldigt lockande att slå sig ner i.
Signe Johannessen sträcker fram en stärkande och rykande kopp kaffe. Hon konstaterar med ett vänligt och smått oroat uttryck i ansiktet att känslorna som några av hennes senaste verk precis väckt var de förväntade.
- Det har varit en stor utmaning att genomföra det här. Men en del saker kan man helt enkelt inte väja för, man bara måste göra dem annars går det inte att komma vidare varken som konstnär eller människa. Jag vill att min konst ska beröra på djupet och det gör nog det här vare sig man vill eller inte.
På väggen i den ljusa ateljén, som också är en del av Art Lab Gnestas lokaler, tronar en gigiantisk tuschteckning.
Förlagan är ett fotografi föreställandes en sjöfågel som gått en allt annat än trevlig död till mötes och när verket är klart kommer det vara hela sex meter långt.
- Tusentals fåglar dör varje år på grund av att de äter plastavfall som kroppen inte kan ta hand om. Det sker här i Sverige och har framförallt blivit känt genom de enorma plastöar som bildats i Stilla Havet. Människors dominans på jorden innebär att vi sakta men säkert straffar ut hela naturen och därmed oss själva. Det är fascinerande och fruktansvärt på samma gång.
Frågor om mänsklig makt och påverkan genomsyrar allt i Bestiarium. Flera av verken har vuxit fram genom samtal med forskare på Naturhistoriska Riksmuseet och kommer under nästa år att visas på flera olika konsthallar. Under researcharbetet har Signe dessutom grävt djupt i egna erfarenheter kring framförallt maktutövande.
Som 16-åring bröt hon upp och lämnade sin pappa och hans gård i Norge där också den egna och högst älskade hästen fanns.
- En tid senare fick jag reda på att pappa i sorgen efter att vi brutit spikat igen boxdörrren och låtit min häst svälta ihjäl. Det har naturligtvis färgat mig väldigt mycket och delar av Bestiarium är ett slags schamanistiskt sätt för mig själv att ta farväl av den här erfarenheten.
Det tog nästan 15 år innan Signe kunde närma sig en häst. I dag rider hon regelbundet och livet har återfått en saknad pusselbit. De nya hästkontakterna har också fungerat som inspiration i det verk som blir först ut att visas offentligt. Samlingsutställningen "Everything is fine, or the continuous search for a utopia" på Södermalm i Stockholm har vernissage tisdagen den 13 november och Signe bidrar med en skulptur föreställande en häst som störtar rakt ner i golvet. Parallellerna till den egna hästens lidande är tydliga, men verket har fler dimensioner än så, enligt konstnären.
- När hästen lät sig tämjas av människan innebar det att den spelade ut sin egen roll samtidigt som den gjorde att människan tog över planeten helt och hållet. Vi tar oss i dag enorma friheter att bestämma över liv och död och jag tycker alla borde analysera sitt eget agerande betydligt mer.
Hon tar en klunk kaffe och viftar med sin ena känga.
- Jag är långt från perfekt i mitt sätt att leva. Kolla, jag har skor i läder och jag flyger flygplan då och då. Dessutom äter jag kött ibland även om det bara är från vilt. Men jag vågar ställa frågorna som är rätt svåra: varför gör vi så här mot vår egen planet? Och det är mitt mål med Bestiarium, att försöka få dem som tittar att börja känna efter hur det känns och analysera konsekvenserna av hur vi i västvärlden lever våra liv.