Christina Frohm växte upp i Hildesborg, nära byn Hällesta utanför Gnesta.
– Min morfar Albert Gustafsson, född 1879, byggde huset med sina bara händer.
1904 flyttade han in tillsammans med hustru och treårig son.
– Morfar fick för första gången egen adress och började prenumerera på SN. Tidningen var viktig för honom, när han åldrades och synen började svika så knöt han ihop tidningarna i buntar – veckovis – för att ha att läsa när han kunde se bra igen. Ibland blir jag rörd över det...
Christina Frohms morfar dog 1961. Men hennes mamma fortsatte att prenumerera och gjorde det tills hon gick bort 2006, i en ålder av 92 år.
– Mamma föddes 1914. Hon kunde minnas när brevbäraren körde häst och vagn på 1920-talet. Brevbäraren hade med sig ett horn, i vilket han blåste i så att det tutade när han hade med sig värdepost.
Posten har än i dag – 2013 – ett posthorn som symbol.
Christina Frohm – som växte upp med morfar, mamma och pappa – har egna barndomsminnen som har med distribution att göra.
– När jag var barn fick vi tidningen dagen efter utgivningsdagen, med den ordinarie postturen. Jag kan minnas hur det var. Sedan började tidningens egna bud att distribuera tidningen, tidningen bekostade lådor som sattes upp vid vägkanten hos prenumeranterna.
Hon minns inte riktigt när tidningens egna bud började bära ut tidningen till de egna lådorna, men gissar på 1950-tal. Lasse Ringdahl, som gör en artikelserie i samband med SN:s 120-årsjubileum, tittar på bilden på lådan och tror att Christina Frohms antagande stämmer. Han konstaterar att tidningens logga på lådan stämmer överens med tidsgissningen, tidningen fick ny logotyp först 1966.
– Tidningsutdelaren körde bil och kastade väldigt snitsigt in tidningen i öppningen framtill. Jag tror att det var så under en ganska kort period, sedan började man åka med tidningarna till den vanliga brevlådan, berättar Christina Frohm.
När lådan slutade användas lades den i ett uthus på gården. Där blev den kvar tills Christina Frohm nyligen röjde.
– Den är så pass speciell att den borde bevaras åt eftervärlden.
Hon valde att lämna den till Sörmlands museums föremålsarkiv.
– Vi är tacksamma för att människor vänder sig till oss. Vi får många erbjudanden och kan dessvärre inte ta emot alla, säger Gudrun Anselm, föremålsansvarig.
Men Sörmlands museums tackade ja till Christina Frohms låda. Museet hade ingen sedan tidigare. Dessutom har Christina Frohm kunnat leverera både en historia och fotografier som gör gåvan mer betydelsefull.