– Solceller skulle sänka vår elförbrukning med 50 procent, säger Mats Karlsson som bor med hustrun Susann på Parkvägen, i slänten upp mot Gnestahöjden.
De solceller som de har planerat är tänkta att sitta på en plats där de, enligt Mats och Susann inte stör allmänhetens ögon. Och enligt Mats har de fått godkänt av de grannar som skulle kunna se en glimt av de tänkta panelerna från sin fastighet.
– När jag ringde byggnadsförvaltningen på kommunen sa de att ”det nog skulle gå bra” men att det var säkrast att skicka in en bygglovsansökan, säger Mats som skickade in en sådan i augusti.
Efter några veckor fick paret nej. Kommunen hänvisade till en policy tagen 2012. Området de bor i får inte ha solceller eftersom det är k-märkt, alltså att dess kulturhistoriska värde ska skyddas.
– Vi är ruskigt besvikna, säger Mats som har överklagat beslutet till länsstyrelsen.
Nu när elpriset skjuter i höjden och förnybar energi förespråkas bland politiker, tycker han att det är märkligt att kommunen inte ser till medborgarnas behov. Kommunens planmonpol gör att bara politikerna har mandat att häva policyn.
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Sibylle Ekengren (M) säger till tidningen att hon inte kan kommentera det enskilda fallet och att policyn, trots rådande elläge, kommer att vara kvar.
– Vi tänker inte ta bort policyn, men det är bra att folk vill ha solceller, säger hon.
Senast ett bygglov för solceller beviljades på Gnestahöjden var 2018. Bedömningen då var att det enskilda intresset för förnybar energi vägde tyngre än det allmänna intresset och att det huset inte var kulturhistoriskt värdefullt.
När tidningen nu påpekar att flera andra hus i det aktuella området också har paneler på taken, visar det sig att bara ett av dem har bygglov.
– Vi känner till att det finns ett antal solcellsanläggningar på Gnestahöjden men de saknar bygglov, säger Pontus Lindström, bygg- och miljöchef på Gnesta kommun.
Kommer ni att följa upp det?
– Nej, vi har inte genomfört någon tillsyn och kommer inte att göra det heller. Det finns inga resurser.
För Mats Karlsson känns beskedet om att kommunen inte bryr sig om svartbyggena klart märkligt.
– Jag gör vad jag blir tillsagd att göra och gör exakt det kommunen vill – andra gör det inte och så låter kommunen det vara. Är det rätt? undrar han.