Luften står stilla utanför det lilla torpet i Hammersta utanför Gnesta. Vore det inte för sjöarna i närheten så hade Charlotta Lannebo, och de delar av hennes familj som bor i stugor bara ett stenkast bort, antagligen hamnat någon annanstans. Och hade de det så kanske berättelsen om Judit och tant Harriet hade sett helt annorlunda ut.
– Inspirationen till boken kommer bland annat från ett torp som finns här i närheten. Det ligger liksom lite avsides vid en stig. Nu är det folk som bor där, men förut var det tveksamt om det var några som bodde där. Det är väldigt hemligt, säger Charlotta Lannebo ("Du kan skriva Lotta.").
Lotta Lannebo debuterade som barnboksförfattare 2009 med "Lilla E ger sig ut på resa". Efter ytterligare två böcker där Lilla E gav sig ut i världen ville hon vidare.
– Jag visste inte riktigt var Lilla E skulle resa härnäst. Det kändes som om det var dags för något nytt.
Hennes senaste bok "Judit och tant Harriet" utspelar sig under en sommar i Sörmland. Judits pappa bara snickrar så Judit ger sig ut på egna äventyr tillsammans med hunden Kubben. Vid ett torp i skogen möter hon Harriet, en 96-årig tant som rymt från ålderdomshemmet och som bjuder Judit på möglig saft.
Tant Harriet har varit med om saker som Judit knappt kan föreställa sig, och ibland vet hon inte vad hon ska tro på.
– Hon har bara varit med om väldigt mycket, tant Harriet. Visst kanske hon skarvar lite, men samtidigt finns det bevis på att hon har gjort de här grejerna. Hon har till exempel rivmärken på ryggen från en björn.
Relationen mellan Judit och tant Harriet är både ömsint och rättfram. Både två är personer som inte låter någon sätta sig på dem.
– Hon är inte alltid så himla sympatisk, tant Harriet. Jag tycker att det känns lite befriande att hon har levt så himla länge att hon inte behöver förställa sig längre eller försöka vara någon till lags. Hon är lite barsk, hon är sig själv.
Innan Lotta Lannebo började skriva barnlitteratur gjorde hon några försök att skriva för vuxna, utan att någon förläggare nappade. Faktum är att första boken om Lilla E inte alls var tänkt som en barnbok.
– Först hade jag skrivit en vuxenhistoria, sedan plockade jag figurer ur den och stoppade i den första barnboken. Och då fungerade det plötsligt.
– Jag tror att det är så att i nästan allt jag har skrivit så har det funnits ett barnsligt drag, lustiga personligheter och lite absurda situationer.
Lotta Lannebo kommer från en familj där högläsning har fått ta stor plats. Ända upp till mellanstadiet läste föräldrarna högt för Lotta och hennes syskon på somrarna. När hon skriver de egna böckerna ser hon framför sig att de läses på samma sätt.
– Jag anstränger mig inte för att förenkla så mycket. Jag ser nog framför mig att en vuxen läser, om det kommer ett svårt ord så förklaras det eller någon särskild situation så förklaras den. Jag tror möjligen att det är svårt för en sexåring att läsa mina böcker på egen hand.
I historien om Judit och tant Harriet dyker det upp några sådana situationer, som den lilla läsaren kan vilja fundera kring tillsammans med en vuxen.
– Harriet vill ju inte leva längre. Tant Harriet vill absolut inte uppleva en till jul, och det är lite svårt för Judit att förstå för hon tycker att julen är så fantastisk.
När Lotta Lannebo skrev boken hade hennes farfar just dött och under skrivprocessen funderade hon mycket på det där med döden. I synnerhet känslan när en äldre människa dör och den förtröstan som bor i vetskapen att hen har levt ett långt och rikt liv. När hon satt på fiket med sin dator hände det att känslorna bubblade upp.
– Jag skriver ofta så att jag blir lite så där varm och intensiv. Jag lever mig in väldigt mycket i det jag skriver. Och sedan har jag en tendens att skratta högt, även gråta en skvätt. När jag skrev den här boken grät jag lite på slutet.
Just nu har Lotta Lannebo tagit en paus i skrivandet för att vara föräldraledig. Mellan bad och matlagning gör hon tappra försök att odla blommor och grönsaker i torpets trädgård.
– Det enda som trivs här är vilda grejer, sådant som jag inte har satt själv. Och jordärtskockor. De växer var som helst, både här och hos tant Harriet.