Beprövade verktyg och mallar pryder väggarna.
– En sekretär vi har består av flera hundra olika detaljer, alltså små träbitar. Och alla delar tar sin tid.
Jonny Mellberg visar runt i den serie industrisalar mot Vackerby som är Åmells möbler, snickerifabriken han vigt sitt yrkesliv åt.
– Vi var 30 personer här när jag började på 1980-talet.
Nu är de fyra kvar. Personalen tog över verksamheten 2008 när ägarna inte klarade det. Nu har de andra gått i pension och Jonny är ensam ägare, med tre medarbetare.
De fyra gör allt: Inköp av trä och metall, tillverkning med stora maskiner och handredskap, sammanfogning och målning. Försäljning, marknadsföring och bokföring. Städning och design av nya produkter.
Det blir ingen löpande band-produktion?
– Nej, verkligen inte.
I utställningen kan kunderna välja på samtliga möbler.
En sal är full med sortimentet: Stolar, bord, skåp, sängar, hyllor och så vidare. I en rad modeller.
På Åmells går allt sin gilla gång, men för tillfället är det ändå förändring i luften. Målaren skall sluta efter fem år, kanske för att som vanlig målare få upp lönen från blygsamma knappa 25 000.
– Allt annat här kan alla lära sig. Men laseringen kräver känsla och blick. Och sedan flera år att bemästra, säger Mellberg.
Enstaka gånger går något fel och en möbeldel får kastas.
Han griper ett järn och börjar hugga ut en gustaviansk ros på ett bordsben. Måtten kan han utantill. 50 timmar bildhuggeri går i bordet som kostar uppåt 70 000 kronor.
Extrem kvalitet, låga kostnader och delaktig personal ger en ovanlig robusthet.
Är det några förändringar på gång?
– Inte som jag kan se framför mig.