Tomas Söderman berättar att han för bara ett år sedan kunde se flockar med 100, 150 mufflonfår på fälten runt gården Långbro mellan Gnesta och Mölnbo. Nu finns det inte ett djur kvar. Inte heller dov- eller kronhjortar, eller älgar för den delen, syns till i samma utsträckning som förut och både utfodringsplatserna och viltåkern står orörda.
Det gör även de jakttorn som blåste ner under höstens stormar. Det har helt enkelt inte funnits någon anledning att resa upp dem: sedan vargparet etablerade sig i trakten för drygt ett år sedan har klövviltstammarna försvagats, och i år har Tomas Söderman valt att helt låta bli att jaga på markerna.
– Antalet dovhjortar har halverats, sen kan inte jag säga om de blivit uppätna eller drivit vidare, säger Tomas Söderman.
Han köpte gården för bara två år sedan. När de första tecknen på varg började dyka upp tänkte han – och de flesta andra runt omkring – att det bara var tillfälligt: det rörde sig bara om passerande djur.
– Det händer inte oss att det ska bli varg här, säger han att han tänkte.
Jakten var en av de stora anledningarna till att han flyttade dit. Han ville ha tillgång till en skog där han kunde träna sina hundar, och en plats där han kunde släppa dem lösa. Tillsammans med sin sambo planerade han att ta dit grupper för att jaga, och kanske skaffa boskap.
– Första året började jag med att lägga upp en plan för hur vi skulle förvalta viltstammarna. Mufflonfåren till exempel, de sköt jag inte alls, jag ville få upp stammen ännu mer först.
Sen vargarna kom har andra planer fått smidas: att skaffa djur är inte längre aktuellt med tanke på vad som hänt på granngården Molstaberg.
Att släppa hundarna har inte heller varit att tänka på.
– Jag har lagt ner så mycket tid och energi på dem, plus att jag är väldigt rädd om mina husdjur. Jag vill inte komma fram och se att de ligger halvt uppätna, säger Tomas Söderman.
Själv har han aldrig stött på vargarna när han varit ute med hundarna, men han har sett dem i närheten av gården och de har lämnat spår bara några meter från boningshuset. Numera har han alltid bössan med sig när han är ute och går med hundarna.
För egen del är han inte rädd att gå ut i skogen.
– Men du borde fråga mina barn. Kevin vill inte gå ut i skogen själv längre, säger han, om sin elvaårige son, som gärna går ut om han får sällskap.