Gitt Warmenius besökte på lördagen sin mamma Anna Karlsson på korttidsboendet i Gnesta där hon bott sedan maj. Anna, som fyller 100 år i december, klagar på att hon mår lite konstigt. Strax därpå kommer en sköterska in med Annas medicin, som Anna fått utskriven av läkare för en urinvägsinfektion dagen innan.
– Då reser sig håret på mig. Jag frågar vilken sorts penicillin hon fått, och får svaret furadantin. Jag går nästan i taket, ska mamma behöva gå igenom det här en gång till?
Det är nämligen andra gången på kort tid som Anna fått furadantin utskrivet för urinvägsinfektion. Första gången var strax efter hon fick plats på korttidsboendet.
– Mamma fick då en allvarlig allergisk reaktion. Hon får kliande utslag på hela kroppen, svullnar, får hög feber. Det är en oerhörd påfrestning på kroppen för en person i hennes ålder, säger Gitt Warmenius.
Den behandlande läkaren lägger då in ett varningsmeddelande i Annas journal.
– Då visste vi inte att hon var allergisk. Efter det lägger man in varningsmeddelandet. Högst upp finns det en varningstriangel där det står att hon inte tål furadantin. Mamma får höra att det här inte är något hon själv behöver hålla reda på, det finns i datorn.
När Anna för andra gången får urinvägsinfektion och skickas till Gnesta vårdcentral, skriver en läkare där alltså ut furadantin ändå, trots varningsflaggan i journalen.
– Det är ren tur att jag besöker henne och kan stoppa att hon får i sig fler tabletter. På kvällen får hon en allergisk reaktion igen. Det slutar med att hon får åka ambulans till Nyköpings lasarett där hon blir inlagd, och hon får antibiotika intravenöst. Hon är fortfarande inlagd.
Gitt Warmenius är både arg och uppgiven, och undrar över läkaren och vårdcentralens förfarande.
– Tittar man inte i journalen innan man skriver ut medicin? Jag anser att det är ett allvarligt fel som kunnat ta död på mamma. Med tanke på hennes ålder är det ett under att hon överlevt två allvarliga allergiska reaktioner på kort tid. En läkare kan väl inte bara slänga iväg ett recept hur som helst.
Gitt tycker också det är märkligt att inte personalen på korttidsboendet har tillgång till mammans journal.
– En undersköterska eller ett vårdbiträde borde också kunna se hennes journal, så de kan slå larm, fyra ögon ser ju fler än två. Jag trodde välfärden var annorlunda, men nu känner jag inget hopp för att blir gammal.