Osman Nagash är en av få nyanlända som inte haft några problem att gå över till digitalt när det vanliga språkkaféet stängt.
– Det vore bra med fler språkkaféer, säger Osman Nagash, tvåbarnspappa född i Eritrea som efter knappt 1,5 år i Sverige nu kan göra sig förstådd och uppfatta det mesta som sägs.
Han sitter ensam mellan bokhyllorna på biblioteket i Gnesta, där antalet besökare minskat i takt med restriktionerna.
Det vanliga språkkaféet på tisdagar har pausats och 42-åringen, med datorvana sedan tidigare, är en av få deltagare som nästan lika gärna kör digitalt.
Han har läsvana efter att ha studerat på högskola och jobbat länge med IT. Trots att han levt hela sitt liv i Saudiarabien blev han utvisad därifrån när han härom året förlorade jobbet.
– Då valde jag att ta med familjen till Sverige. Den yngsta dottern är född här.
På språkkafé pratar och umgås frivilliga svenskar med nyanlända. När kaféet nu stängt är Osman hänvisad till nätet – och en annan person.
– Jag har en svensk vän. Vi har träffats här i biblioteket. Vi talar med vår granne ibland också, en äldre svensk, men han hör dåligt.
Osmans fru Nahed är mammaledig, men ska börja på SFI, svenska för invandrare, i mars och vill också gärna träna extra på språkkafé, berättar han.
– Språket är viktigt för att få jobb.
Osman berättar att han sökt flera arbeten, bland annat på hotell i Trosa. Där krävdes även körkort, för vilket han klarat teoriprovet och ska köra upp i vår.
I skärmen på Osmans dator skymtar bibliotekarie Sara Liljeblad fram.
– Vi har haft språkkafé i tre år och tanken är att det mänskliga mötet möjliggör avslappnade sätt att träna språk, säger hon.
Digitala språkkaféer är bra för deltagare med små barn, berättar Sara Liljeblad.
Vid de fysiska träffarna i Gnesta deltar upp till 15 personer, hälften svenskar. Digitalt är det en handfull nyanlända, varav en från en helt annan plats i Sverige, och Liljeblad själv.
Vad kännetecknar dem som väljer att delta?
– Alla är väldigt angelägna om att få prata svenska. För en del är den här timmen i veckan den enda gången de tränar svenska. På SFI är det väldigt begränsad tid och då mycket skolarbete, så man sitter kanske inte och pratar.
– Det är jättetråkigt att det är så här. Det behövs mer sociala kontakter mellan människor, säger Sara Liljeblad.
I Trosa har biblioteket haft språkkafé varje månad med SFI, i SFI:s lokaler, på Trosa kvarn eller i biblioteket. De är nu också pausade och försök att ersätta med digitalt har lockat för få, berättar bibliotekarie Agneta Hedlund.
Nagash gillar språk och gjorde i höstas en film om källsortering, på tigrinja, oromo, arabiska, dari och svenska.