Mikael Åkesson är forskare på Skandulv, det skandinaviska vargforskningsprojekt som utgår från Grimsös forskningsstation och som är en del av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
– Det finns ett antal skäl till att vi har kunnat ha så bra koll på populationen: det är ett fåtal grundare vilket gör att vi enklare har kunnat identifiera och separera individernas föräldraursprung, vi har också varit mycket behjälpta av den goda kunskapen om genetik på hund, liksom av den goda kunskapen om reviren och om var vargarna finns, säger han.
Han menar att det är tack vare länsstyrelsernas arbete med att spåra och samla in spillning som forskningen har varit möjlig att genomföra.
– Det är inte bara viktigt, det är centralt för att man ska ha en så god kunskap, säger Mikael Åkesson.
DNA-tekniken kan användas för att fylla i de luckor som finns kvar efter spårningsarbetet ute i reviren, men det kräver att det kommer in ett stort antal prover varje år. Genom analyser kan spårningarna i fält kopplas till individer, och därigenom kan man också få kännedom om vilka som är individernas föräldrar.
Varje vinter inventeras alla de kända vargreviren i Sverige, med syfte att identifiera familjegrupper i populationen och att ha ett uppdaterat släktträd över populationen.
– Ambitionen är alltid att identifiera de revirmarkerande djuren i reviren, även om man inte lyckas med det hela tiden, säger Mikael Åkesson.