â HĂ€lleforsnĂ€s kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjĂ€rta.
Turkan Dagdeviren gÄr med vana steg pÄ den slingriga stigen vid kanten av Brukssjön. Sedan hon, maken Ilker och deras tvÄ söner kom till Sverige för nÀstan tvÄ Är sedan har den sörmlÀndska orten varit deras hem.
â Det finns inte bara en utan tvĂ„ sjöar hĂ€r! Det Ă€r otroligt, sĂ€ger hon och slĂ„r ut med hĂ€nderna.
Hon beskriver sin uppvÀxt i Turkiet som fin och bÄde hon och hennes man var ambitiösa studenter frÄn tidig Älder. De studerade vid prestigefulla universitet och efter att ha arbetat ett Är pÄ utrikesdepartementet fick de bÄda erbjudande om att flytta till Saudiarabiens huvudstad Riyadh för att arbeta som diplomater.
â Jag ville representera mitt land, det var min frĂ€msta drivkraft, sĂ€ger Turkan Dagdeviren.
à ret var 2013 och hon bröt historisk mark som den första kvinnliga diplomaten frÄn sitt hemland. Anledningen till att det var möjligt var just att bÄda Àkta makarna skulle arbeta dÀr.
â Men det var vĂ€ldigt svĂ„rt att utföra jobbet dĂ€r. Det gick inte, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â För min man gick det bra, men jag fick göra arbetsuppgifterna som man kunde göra frĂ„n kontoret. Jag skötte olika skrivelser och de turkiska medborgarnas passansökningar. Men jag kunde inte arbeta som diplomat pĂ„ riktigt.
Diplomatkvarteret blev som en fristad. DĂ€r kunde Turkan röra sig fritt, till skillnad frĂ„n i övriga samhĂ€llet. Exempelvis att lĂ€mna barnen pĂ„ förskola krĂ€vde noga planering â hon fick inte köra bilen dit, och han fick inte gĂ„ in i byggnaden eftersom det var en arbetsplats för kvinnor.
â Jag respekterar deras kultur, men jag anser inte att det Ă€r ett lĂ€mpligt land för en kvinna som vill ha ett aktivt arbetsliv och vardag, sĂ€ger hon diplomatiskt.
Trots svÄrigheterna de upplevde flöt vardagen pÄ och de drömde om nÀsta karriÀrssteg. Till en dag 2016.
Ett kuppförsök skedde i hemlandet och paret Dagdeviren fick sina diplomatpass indragna. Ăn i dag vet hon inte sĂ€kert varför. Men att starta om livet pĂ„ nytt i Turkiet blev, efter flera Ă„rs försök, för svĂ„rt och det fanns en hotbild mot paret. SĂ„ de flydde till Sverige â och hamnade i HĂ€lleforsnĂ€s.
Hit kom de för ett och ett halv Är sedan. I vÀntan pÄ besked frÄn migrationsverket har de skapat en vardag dÀr pojkarna gÄr i skola respektive förskola och Turkan och Ilker har lÀst svenska pÄ à sa folkhögskola. Nu Àr det Àntligen dags för nÀsta steg.
I början av Äret kom nÀmligen beskedet som Äterigen förÀndrade allt: beskedet om uppehÄllstillstÄnd och flytt till Lund.
I dag gÄr flyttlasset och sÄ snart de Àr pÄ plats ska Turkan, som nu fÄr ett personnummer och möjlighet att söka utbildningar, lÀsa de svenskakurser som krÀvs för att sedan kunna söka till socionomprogrammet pÄ universitetet.
Hon pratar om tÄlamod och tacksamhet, men Àr orolig bland annat för hur familjens resa pÄverkar sönerna.
â Ibland blir jag stressad över att tiden gĂ„r, det kan kĂ€nnas hopplöst att bli Ă€ldre och behöva starta om livet sĂ„ hĂ€r. Men dĂ„ tĂ€nker jag istĂ€llet pĂ„ hur tacksam jag Ă€r över att ha fĂ„tt den hĂ€r andra chansen.
Men nu kan hon, för första gÄngen pÄ lÀnge, mÄla upp en bild av hur livet ska se ut om ett par Är:
â Jag vill jobba inom socialtjĂ€nsten och hjĂ€lpa andra, kanske gamla mĂ€nniskor, kanske barn? Jag Ă€lskar att se mĂ€nniskor lĂ€ka, det Ă€r min största drivkraft.