För två år sedan spelade Kebnekajse på Sweden Rock i Sölvesborg. Men Kenny Håkansson betraktar inte Kebnekajse som något rockband.
— Vi kom snarare med på Sweden Rock för att vi inte spelar så tyst. Tvärtom brukar vi dra på ordentligt på scenen, förklarar han.
För den oinvigde kan Kebnekajse beskrivas som ett elektrifierat spelmansband men anor från tidigt 1970-tal. Bandet består av sex personer och sättningen är minst sagt spännande med två elbasister, elfiolinister och gitarr-diton. Dessutom medverkar en slagverkare med afrikansk härkomst som kör både timbales, djembe och percussion.
— Ursprungligen bestod Kebnekajse av två band när det bildades 1971. Nu finns bara sex av originalmedlemmarna kvar. Tidiga Kebnekajse var mer experimentell och var banbrytande för sin tid, menar Kenny Håkansson.
1977 splittrades bandet och det skulle dröja ända tills 2001 innan Kebnekajse återförenades igen. Numera kör man mer renodlade spelmanslåtar – fast på ett stenhårt vis.
— Vår musik bygger på den typ av spelmansmusik som spelades under tidigt 1900-tal – ofta polskor framförda på fiol i någon gammal lada. De flesta av våra tolkningar sker på improvisation och kan vara en av anledningarna till att vi ofta får spelningar på jazzklubbar som exempelvis Fasching i Stockholm.
Var har ni er publik?
— Publiken är ingen särskild, men det handlar kanske inte om folk i schlagerfållan, utan snarare om personer som gillar att lyssna på annorlunda musik.
Varför Kebnekajse?
— När jag bildade bandet ville jag förmedla en känsla av att vara det högsta berget och ha hela Sverige för sina fötter. Sen betyder vår stavning även något bra på samiska som jag glömt.
Så vad får Skottvångspubliken sig till livs på lördag?
— Förhoppningsvis en upplevelse. Vi ger oss ut på en musikalisk resa och förhoppningen är att man känner sig glad och upprymd efteråt. Vi ska även försöka anpassa oss efter lokalen och inte "döna" ut för mycket. Jag hoppas det blir relativt euforiskt kväll.