– De har legat där hela dagen, försäkrar Peter Stenius och lägger bekymrat armarna i kors. De älskar att vara under vattenspridaren!
Men trots den nästintill dallrande luften undviker strutsarna envist de svalkande strålarna, som SN besökt gården i Stigtomta för att se dem njuta av. Sandras kamera är mer spännande. De stora fåglarna struttar fram och tillbaka på andra sidan stängslet, glor undrande och utdelar då och då kyssar mot den klickande mojängen med sina grå näbbar.
– De är nyfikna av naturen. Inte farliga direkt, så länge man har ett redskap med sig att kroka ner halsarna med vill säga. Kroken skadar dem inte, men är obehaglig. Man vill inte komma i vägen för den vassa tån som de kan sparka fram. Hanarna kan bli aggressiva eftersom de vaktar, berättar Peter.
Och han borde kunna sin sak. Det är 18 år sedan han tillsammans med frun Therésé startade Stigtomta Struts. Ett tag födde de upp hela 300 slaktdjur per år. Sedan två år tillbaka består verksamheten enbart av kycklingproduktion och på gården finns nu 20 avelsdjur. Omkring 200 kycklingar kommer att kläckas i år, men de säljs vidare efter ett par dagar. Peters uppgift är att se till att äggen läggs, ruvas och kläcks. Hemligheten med att få strutsarna att para sig, något inte alla uppfödare lyckas med, att en hälsosam diet. Inte för mycket mat så att de blir feta - då tappar de instinkten att föröka sig - utan lagom och gärna med tillskott av vitaminer och mineraler. I en bod bortom de vuxnas inhägnad ligger de stora äggen på vickande hyllor i ett värmeskåp, en så kallad ruvare. Bredvid står kläckskåpet där äggen placeras efter 40 dagar, eftersom man vill hålla kläckningen så steril som möjligt.
Gården utanför Stigtomta var för länge sedan i Peters farmors ägo. Hon bodde ensam ute på vischan och var så gott som självförsörjande med sina höns och grisar och sin potatisodling. Peter var ofta på besök som grabb, och det är inte svårt förstå den nostalgiska tonen i hans berättande . I 17 år fick det röda huset stå tomt efter farmoderns bortgång, sedan flyttade den vuxna Peter in. Det blev en rejäl omsadling från naprapat i Solna till strutsbonde i Stigtomta.
– Vi ville flytta ut på landet och jobba med djur. Jag har alltid älskat djur, haft guldhamstrar och grodor och så.
Men steget från guldhamstrar till strutsar är långt. Hur bestämmer man sig för att starta strutsfarm?
– Första gången vi såg strutsar var i Thailand. Sedan läste vi ett reportage om strutsuppfödning i Expressen. Efter att ha besökt gårdar i Falun och Tungelsta bestämde vi oss.
På 90-talet fanns många strutsbönder i Sverige och konkurrensen mellan dem var stor. Peter hade önskat mer samarbete. Om alla skulle ha hjälpts åt istället för att kräva dyra pengar för kläckning och slakt hade branschen varit större nu, tror han. Stigtomta struts samarbetar idag med många Sörmlandsbönder. Halm får man från en bonde på Solö i utbyte mot strutsgödsel, ensilaget kommer från Harsta och Vikbolands struts slaktar och styckar djuren. Det gör verksamheten mer hållbar både miljömässig och ekonomiskt.
Det finns mycket på en struts som människan kan ha nytta och glädje av. I familjen Stenius lilla gårdsbutik säljs leverpastej, korv, färs och filébitar av det fettsnåla köttet. Peter och Therésé är stolta över att ha vunnit chark-SM 2008 med sin pastrami. Tidigare hade man matbutiker och diverse sörmländska slott som kunder, men idag saknas kapaciteten att leverera till dem. Hemma serveras dock struts ett par gånger i veckan.
– Jag har nog aldrig ätit vanlig falukorv med familjen, reflekterar 10-åriga Kelly.
Burkar med hudkrämer är också prydligt uppställda på hyllorna i butiken. Strutsfettet smälts och filtreras i Stigtomta men doftsätts och paketeras i fabrik. En mirakelprodukt, enligt Peter. Skinnet från strutsarna säljer han till en Italienare som låter garva och göra mode av det. Strutsskinn är minst lika åtråvärt som krokodil- och ormskinn, särskilt i Japan. Men anledningen till att man började domesticera strutsar för 150 år sedan var faktiskt deras fjädrar. Ett tag var plymerna dyrare än guld och i Sydafrika finns så kallade fjäderpalats – byggda av inkomsterna från strutsfjädrar.
Stutsar finns naturligt bara i Afrika, men det hindrar bevisligen inte att de trivs på den Sörmländska landsbygden också. Ökenklimat förknippas för det mesta med hetta, men stutsarnas naturliga livsmiljö blir stundtals - 20 °C kall. Anledningen till att Stigtomtastrutsarna går inomhus på vintern är halkrisken. Dallrande värme och extrem torka klarar de förstår också av, även utan att dricka några stora mängder. Fem liter vatten är det blygsamma dagsintaget.
– Istället älskar de alltså att bada. De är duktiga simmare, och så brukar de ju vara under vattenspridaren i timmar, säger Peter.
Precis innan vi ska åka får vi det också bevisat. En hona har lagt sig i det torra gräset och låter sig svalkas av vattenstrålarna.