Hon har friidrotteni blodet

Gladiatorerna, VM i hinderbana och nu Atleterna.
Feg är det sista man kan kalla Linda Holmström.
Själv har hon en ganska ödmjuk inställning till det här med träning. – Jag lallar runt lite, som hon kallar det.

23 augusti 2015 23:35

– Cykla lite snabbare, ropar Linda och Kalle trycker på lite extra i kurvan så att han ligger jämsides med mamma.

Ibland brukar han följa med när hon tränar och i dag har hon lovat lite höjdhopp på Ramdalens IP.

– Som bäst hoppade jag nog 1.39, säger hon, men det lär jag inte klara i dag och höjdhopp var inte direkt min bästa gren.

– Det var inte så bra, kommenterar sonen, rakt på sak som barn oftast gör. Jag hoppar ju 1.05 och jag är mycket kortare.

Linda är friidrottare i grunden. Gick på friidrottsgymnasiet men i årskurs två hade hon tappat motivationen.

– Jag var tvungen att tävla en gång den terminen så att jag fick ett betyg, men sedan slutade jag, säger hon. Jag hade så mycket annat att göra, badminton, basket, amerikansk fotboll...

Favoritgrenarna var då 300 meter häck (juniordistansen) och tresteg, grenar som hon än i dag gillar.

– Hoppen känns bra, men jag kommer ingenstans. Man har ju inte kvar spänsten. Men det kanske inte är så konstigt, jag har ju inte tränat friidrott på 19 år, säger hon med ett skratt.

På 400 meter häck däremot så är hon bara en sekund och två tiondelar från sitt gamla rekord.

– Och det är något jag skulle kunna slå ganska lätt med lite intervallträning i kroppen, säger hon. Så tänker man mer på tekniken nu när man är lite äldre.

Att just friidrotten spelar så stor roll i hennes vardag i dag beror på två saker, dels att hon blev uttagen till tv-programmet Atleterna (första avsnittet sänds i dag på SVT1), dels för de olika mästerskapen som avlöser varandra.

Först var det veteran-SM, där hon plockade hem tre guld (100 meter häck, 400 meter häck och 200 meter) och två silver (tresteg och längd) – "jag prickade inte av mig på 100-metersloppet, så jag fick ställa upp utom tävlan, men jag slutade som klar tvåa" berättar hon – och så ett stundande mångkamps-VSM.

Men allt började ändå med Atleterna. Efter att ha lagt en timme i veckan på träning tidigt i våras gick hon upp till betydligt fler en och en halv månad innan inspelningarna. Och då var det just friidrotten som var i fokus igen, även om hon tränade fäktning och bågskytte också.

– Och jag kände att hjärtat fortfarande brann för sporten, säger Linda och ser nästan lite tårögd ut.

Nu finns även chans till start i VEM och VVM – nästa år i Nya Zeeland – och det var inget hon ens var i närheten av som ung.

– Det är nu vi mediokra friidrottare får chansen, säger Linda skrattande.

Hur hinner du egentligen med allt?

– Jag hittar alltid tid om jag väljer att hitta tid. Jag gillar till exempel att spela golf, och jag säger varje år att jag ska spela mer, men i år har det bara blivit nio rundor för att jag prioriterar familjen till exempel. Men om man har något sådant här som Atleterna, eller en tävling att fokusera på, så är det inte så svårt. Det är nog där det brister annars att man går in halvhjärtat.

Linda utvecklar resonemanget:

– Jag gillar att utmana mig själv också. Jag önskar att fler personer, speciellt ungdomar skulle göra det. Det behöver bara vara att springa 2,5 kilometersslingan på Jogersö. Det räcker att man sätter mål som man kan nå, eller kanske lite svårare så att man får jobba.

Men varför ge sig i kast med den ena utmaningen efter den andra?

– Du vet mig, jag hoppar bara på saker. Jag kollar almanackan först och finns det tid så går det att köra.

Linda säger själv att hon har en lättränad kropp och att den ganska snart svarar på träningen. Men hon känner också av åldern.

– Man är ju inte tonåring längre, säger 36-åringen och skrattar.

Uppvärmningen före träningspassen är än viktigare i dag och även stretchingen efteråt.

– Därför var det lite svårt när de bara gav mig tio minuter innan jag skulle tävla, säger hon och tänker då på Atleterna.

Tävlingsformen tycker Linda passar henne eftersom man tävlar individuellt, fast i lag om två. Så att få en duktig partner är ju viktigt om man vill vinna tävlingen.

– Jag har varit ensamidrottare så det gynnar mig. Jag har bara behövt fokusera på mig själv och se till att jag presterar, säger hon.

Vad som egentligen händer under programmet kan hon inte avslöja, mer än att det kommer att bli ganska likt programmet som var ifjol, fast med lite andra grenar.

– Det blir nog 60 procent tävlande och 40 reality-TV, mot 90–tio förra säsongen, säger hon.

Hur kändes kroppen egentligen?

– Bra, faktiskt. Jag kände mig stark.

Under tre veckor i maj spelade man inte programmet. Det blev långa dagar – från sju på morgonen till elva på kvällen – och deltagarna var ganska isolerade under just den tiden.

– Vi var till och med tvungna att be om lov för att gå på toaletten, säger hon.

Men vad gjorde det, när Linda ändå hittade tillbaka till friidrotten.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!