Mellan fotot av den sista ryska tsarinnan Alexandra Fjodorovna och glaset i en medaljong skapad av Carl Fabergé fanns flera hÄrstrÄn. Kunde det vara tsarinnans hÄrstrÄn? Den frÄgan fick ett laboratorium tillhörande amerikanska FBI i uppdrag att besvara, liksom om nÄgra hÄrstrÄn i en annan ram tillhörde kvinnan pÄ det fotografiet: siste tsarens mormor, drottning Louise Wilhelmina av Danmark.
FBI-labbet arbetar med att ta fram nya metoder för att hjÀlpa rutinverksamheten att komma vidare med olika uppdrag de dittills inte klarat av. I samband med det har man flera gÄnger tagit sig an historiska fall, dÄ det annars Àr svÄrt att skapa lÄtsasprover som "hÀrmar" autentiska fall och miljöer.
Ofta söndertrasat
HÄrstrÄna i medaljongen och fotoramen var lÀmpliga pÄ flera sÀtt. Exempelvis dÄ det finns behov av att bÀttre kunna analysera just hÄr.
ââDet Ă€r en ganska vanlig problematik pĂ„ brottsplatser att man hittar hĂ„rstrĂ„n, men att de Ă€r fĂ„ och att dna:t i hĂ„rstrĂ„na Ă€r vĂ€ldigt söndertrasat, sĂ€ger Andreas Tillmar, docent vid svenska RĂ€ttsmedicinalverkets rĂ€ttsgenetiska enhet.
Dessutom var de aktuella hÄrstrÄna mer Àn 100 Är gamla och dna:t dÀrmed extremt nedbrutet, lÀgger han till.
ââOch pĂ„ en brottsplats kommer du sĂ€llan hitta sĂ„pass dĂ„liga hĂ„rstrĂ„n. SĂ„ lyckas man med metodiken i det hĂ€r fallet, dĂ„ Ă€r man pĂ„ god vĂ€g.
Familjen avrÀttades
En annan fördel var ocksĂ„ att det redan fanns jĂ€mförelsematerial frĂ„n tsarfamiljens kvarlevor. Tsarinnan Alexandra och hennes familj â tsar Nikolaj II, döttrarna Olga, Tatjana, Maria, Anastasia och sonen Aleksej â samt deras tjĂ€nare avrĂ€ttades av bolsjevikerna i en kĂ€llare i Jekaterinburg 1918. Skeletten efter hela familjen utom Aleksej och Maria hittades brĂ€nda och nedgrĂ€vda i slutet av 1970-talet av en amatörhistoriker som sedan i mĂ„nga Ă„r hemlighöll fynden. Först 1991 grĂ€vdes dessa upp och 2007 hittades kvarlevorna efter Aleksej och Maria.
FBI-labbet testade olika reningsmetoder för att fÄnga upp det dna som fanns i hÄrstrÄna. Dessutom mÄste man filtrera bort sÄdant som inte hör dit.
ââProblemet med gamla hĂ„rstrĂ„n Ă€r ocksĂ„ att det finns massa bakteriellt dna, virus-dna och bakgrunds-dna som man mĂ„ste filtrera bort frĂ„n det humana. SĂ„ varje dna-sekvens mĂ„ste man försöka hĂ€rleda om det Ă€r mĂ€nskligt eller inte, och Ă€r det mĂ€nskligt mĂ„ste man försöka passa in var i arvsmassan det kommer ifrĂ„n, sĂ€ger Andreas Tillmar.
Löste dubbelmordet
Labbet lyckades med att frÄn bÄda metoderna fÄ fram en stor mÀngd dna-data frÄn hÄrstrÄna. Nu var problemet att kunna bearbeta och analysera all denna information. Och dÀr kom svenska RÀttsmedicinalverket in i bilden.
ââMan satt dĂ€r med jĂ€ttemycket data men visste inte vad man skulle göra av det. I samma veva sĂ„ löste vi ju dubbelmordet i Linköping och dĂ„ blev de lite nyfikna och sĂ„g att vi kanske hade kunskap som de inte hade, sĂ€ger Andreas Tillmar.
Andreas Tillmar tog fram en avancerad berĂ€kningsmodell för att kunna estimera grad av slĂ€ktskap utifrĂ„n stora mĂ€ngder lĂ„gkvalitativt dna. Det hjĂ€lpte till att avgöra om alla hĂ„rstrĂ„n frĂ„n respektive föremĂ„l kom frĂ„n samma individ. Tillsammans kunde forskarna ocksĂ„ lösa frĂ„gan om vilken individ det i sĂ„dana fall sannolikt rör sig om â trots att dna:t var sĂ„ nedbrutet.
Resultatet av hela analysen blev att alla hÄrstrÄn i ramen sannolikt tillhört Louise Wilhelmina och att hÄret i medaljongen sannolikt kom frÄn tsarinnan Alexandra.
ââDet gĂ„r inte att sĂ€ga helt svart pĂ„ vitt, men allt pekar pĂ„ att det Ă€r de hĂ€r tvĂ„ individerna, sĂ€ger Andreas Tillmar.
FÄr tÀnka om
Nu finns alltsÄ en förbÀttrad metod för att fÄ fram dna ur hÄrstrÄn och Andreas Tillmar hoppas att projektet kan leda till en utveckling dÀr tidigare olösta fall kan klaras upp med hjÀlp av hÄranalyser. HÀr har man tagit "en extrem och visar att det fungerar", sÀger han.
ââNu har man visat att det Ă€r möjligt och dĂ„ kanske forensiska labb som tidigare sagt att "vi analyserar inte hĂ„r för det gĂ„r inte" fĂ„r tĂ€nka om.
Det finns en del historiska svenska kriminalfall dĂ€r man försökt analysera hĂ„r â dĂ„ det varit det enda man hittat â men inte lyckats, berĂ€ttar Andreas Tillmar. Ăven om utvecklingen nu gĂ„r framĂ„t har dock hĂ„rstrĂ„n en begrĂ€nsning som bevis.
ââHĂ„r tappar vi ju lite hĂ€r och var, sĂ„ ofta hittar man det pĂ„ brottsplatser. Ur den synpunkten Ă€r det ett viktigt material att anvĂ€nda sig av, men hĂ„r pĂ„ en brottsplats behöver inte betyda att en personen har begĂ„tt brottet. Det pratar ingenting om aktivitet men visar att personen har varit pĂ„ platsen.