Pandemin förödande för andra allvarligt sjuka

För första gången någonsin har hälsoarbetet mot tuberkulos, hiv och malaria gått bakåt, inte framåt.

Det konstaterar Globala Fonden i en ny rapport, det vill säga den internationella organisation som samlar in och delar ut medel till bekämpningen av tuberkulos, malaria och hiv.

Avseende hiv fick 11 procent färre personer del av förebyggande åtgärder och behandling mot sjukdomen förra året, även om antalet som fick livräddande antiviral behandling ökade med knappt nio procent, jämfört med 2019. Testningen, däremot, gick ner med 22 procent.

Högre dödlighet

Orsaken är pandemin och de hårda lockdowns som många länder, inte minst i Afrika, har genomfört. Det säger Mats Målqvist, professor i global hälsa vid Uppsala universitet, för tillfället verksam vid Williams College i USA.

– Jag har vänner i Swaziland, där det finns mest hiv i hela världen. 40 procent är hivpositiva. Men vad händer om du plötsligt inte kan ta dig till kliniken för att testa dig eller få dina bromsmediciner? Du blir resistent och återigen smittsam.

Även arbetet mot tuberkulos fick sig en kyss förra året. Enligt rapporten minskade antalet som fick behandling mot läkemedelsresistent tuberkulos med 19 procent, samtidigt som antalet som behandlades mot den multiresistenta varianten av sjukdomen minskade med hela 37 procent.

Under 2020 fick omkring 4,7 miljoner människor behandling mot tuberkulos världen över, vilket var cirka en miljon färre än året före.

– Jag vill inte förringa covid-19, men i förhållande till tuberkulos har den en mycket låg dödlighet. Det behöver man bara titta i de gamla kyrkböckerna för att förstå. Det står "lungsot" överallt. Vi vill inte få in en tuberkulos som antibiotika inte biter på i Sverige. Då har vi verkligen ett problem, säger Mats Målqvist.

Hårda lockdowns

Arbetet mot parasitsjukdomen malaria gick något mindre dåligt, jämfört med de två andra sjukdomarna, enligt rapporten. Antalet distribuerade myggnät ökade med 17 procent, men antalet utförda tester minskade i många länder. I exempelvis Angola utfördes sex miljoner färre tester förra året, jämfört med 2019.

Enligt Mats Målqvist är det inte förvånande att pandemin har påverkat arbetet mot just de här tre sjukdomarna.

– Jag blev faktiskt överraskad över att det inte har gått ännu sämre. Alla dessa sjukdomar kräver en interaktion med samhället. Behandlingen av dem bygger på att du är på plats och jobbar aktivt. Sådant fungerar inte om du har en lockdown.

TT: Är det inte märkligt att många afrikanska länder hade stenhårda lockdowns trots att de, åtminstone i början, hade en förhållandevis låg smittspridning och en stor andel unga i befolkningen, samtidigt som de har en rad andra folkhälsoproblem?

– Framför allt med tanke på att det är en miljon barn som dör i vanlig lunginflammation varje år. Fem miljoner barn dör i de här sjukdomarna, varav 98 till 99 procent i låg- och medelinkomstländerna. Samtidigt som man blåser upp faran för barn av covid-19 i andra länder, som här i USA. Jag blir faktiskt upprörd.

Maktspel

TT: Men varför tog dessa länder i så hårt?

– Vem är det som bestämmer? Vem har makten? Det är män i övre medelåldern. Covid riskerade att drabba dem som har makten. I dessa länder har kvinnors och barns hälsa alltid varit nedprioriterad.

TT: Men WHO stöttade ju dessa hårda åtgärder.

– Ja, därför att det fanns starka politiska påtryckningar. De blev anklagade för att vara för lössläppta mot Kina, bland annat. Sen var det nog av viss självhävdelse, att de ville få stopp på det här. Det stora problemet har varit att alla sett covid-19 enbart som ett medicinskt problem, och inte utifrån ett samhällsperspektiv. Därför tycker jag att den svenska responsen varit väldigt föredömlig.

TT: Kan det ha att göra med att vi har en Folkhälsomyndighet och inte en smittskyddsmyndighet, som i många andra länder?

– Det tror jag absolut. Man måste se helheten.