ForskarstjÀrnan Katalin Karikó, som snart tar emot Nobelpriset i medicin frÄn kungen, vÀxte upp utan varken rinnande vatten eller tv i den lilla ungerska staden Kisujszallas.
Som dotter till en slaktare var akademiska studier lĂ„ngt frĂ„n givna. ĂndĂ„ hade hon sitt mĂ„l klart för sig redan frĂ„n barnsben: att bli vetenskapsman. Mycket tack vare nĂ€rheten till djurkropparna, och den lilla trĂ€dgĂ„rden vid hemmet som vĂ€ckte intresse för naturvetenskap.
ââNĂ€r min pappa öppnade upp en gris var jag nyfiken pĂ„ vad som fanns inuti, till skillnad frĂ„n min syster som inte alls gillade att se sĂ„dant. Och vĂ€xterna i vĂ„r vackra trĂ€dgĂ„rd ledde till att att jag började lĂ€sa böcker om vĂ€xter, berĂ€ttar Katalin KarikĂł pĂ„ en presstrĂ€ff inför Nobelfirandet i Stockholm.
Blev besatt
Hon började plugga pĂ„ universitetet Szeged pĂ„ 70-talet och fick sedan plats i en forskargrupp. DĂ€r stötte hon pĂ„ det som skulle bli en livslĂ„ng passion: mRNA â âbudbĂ€rarenâ av genetisk information.
Hon blev besatt av hur den lilla molekylen skulle kunna utnyttjas för att styra cellerna och dÀrmed anvÀndas som ett verktyg mot sjukdom.
Men snart kom ett första bakslag: Karikó blev uppsagd pÄ grund av nedskÀrningar. Den enda möjligheten att förverkliga sin forskardröm var att söka lyckan utomlands, förstod hon.
Hon skrev brev till olika laboratorier och fick napp i Philadelphia, USA. Med make och en tvÄÄring pÄ armen lÀmnade hon det kommunistiskt styrda Ungern. Det var bara tillÄtet att föra ut en mindre summa ur landet och Karikó sydde in runt tusen dollar i dotterns teddybjörn som hon smugglade ut.
Tacksam för motgÄngar
I USA fortsatte besattheten, ibland sov hon pÄ labbet. Men Àven bakslagen fortsatte. GÄng pÄ gÄng fick hon avsluta sina anstÀllningar och avslagen pÄ ansökningarna om forskningspengar hopade sig i byrÄlÄdan.
I dag sÀger hon att Ären av motgÄngar lÀrde henne att hantera misslyckanden.
ââJag hade inte varit hĂ€r annars.
Vid ett bakslag har Katalin Karikó alltid fokuserat pÄ vad hon kan göra hÀrnÀst.
ââJag har inte lagt tid pĂ„ att tycka synd om mig sjĂ€lv, sĂ€ger hon frĂ„n podiet.
Bredvid henne sitter Drew Weissman. De delar pÄ priset och har forskat tillsammans i decennier. Intrycket Àr att de knappast kunde vara mer olika.
ââJag Ă€r blyg och tyst, medan "Kati" Ă€r utĂ„triktad och pratsam. Men vi bĂ„da Ă€r intresserade av hur saker fungerar, sĂ€ger Weissman till TT efter presstrĂ€ffen.
Att de möttes pÄ University of Pennsylvania, dÀr hon till sist hamnade, var ren slump. De vÀntade pÄ utskrifter vid kopieringsmaskinen, började smÄprata och upptÀckte liknande intressen. Kanske hade mRNA-vaccinerna inte sett dagens ljus om kopieringsmaskinen inte varit sÄ lÄngsam?
ââNĂ„gon hade sĂ€kert kommit pĂ„ idĂ©n för eller senare, men att vi trĂ€ffades gjorde att det gick snabbare, sĂ€ger Weissman.
KÀnslosamt att fÄ sprutan
Det dröjde lÀnge innan de fick pengar och erkÀnnande för sin forskning, men drygt tvÄ decennier efter det dÀr mötet har deras arbete lagt grunden för mRNA-vaccinerna som rÀddat miljontals liv.
Under pandemin fick pristagarna sjÀlva sina första doser mRNA-vaccin pÄ universitetet dÀr de gjort sina upptÀckter.
ââVi fick vaccinet tillsammans, efter att Drew insisterat pĂ„ det, sĂ€ger Katalin KarikĂł.
NĂ€r sprutan trycktes in i armen virvlade tankarna i huvudet.
ââJag tittade pĂ„ nĂ„len med vaccinet â och tĂ€nkte pĂ„ vad som Ă€r i det. Det var... kĂ€nslosamt, sĂ€ger hon.
ââSĂ€rskilt kĂ€nslosamt var det nĂ€r vi gick genom rummet. NĂ„gon sade att "hĂ€r Ă€r de som bidragit till vaccinet" och alla stĂ€llde sig pĂ„ rad och klappade hĂ€nderna. DĂ„ började jag grĂ„ta.