I dag fyller Helena 40 år. Ett enkelt knytkalas och gott sällskap får räcka. Den stora festen hade hon redan när hon prästvigdes i juni.
– Vad ska jag be om nu liksom? Jag har det fantastiskt bra. Jag kan inte önska mer, ler Helena.
Hon fingrar på halsbandet hon fick i present av sina vänner.
– Det står glädje, mod och kärlek. Det vill jag sprida.
Helena är pastorsadjunkt, vilket betyder präst som arbetar sitt första tjänsteår, i Nyköpings församling. Som präst får hon ofta mycket stort förtroende, vilket gör att människor blir som en öppen bok och vill berätta saker för henne. På gymnasiet gick Helena Samhällsvetenskaplig linje, och även om hon är uppvuxen med den kristna tron i hemmet var det först i 30-årsåldern när hon läste till präst som hon hittade sin mening i livet.
– Jag har varit impulsiv och bara halkat in på ett bananskal på olika yrken. Nu var det första gången jag kände att jag hade en tydlig riktning.
Att vara präst kan ibland också vara betungande då hon bär andras sorg på sina axlar.
– Ibland kan kragen vara en symbol där jag samlar det jag möter under en dag. Men jag måste lägga det vidare någonstans, därför tar jag av mig prästkragen för att markera att nu är jag hemma. Nu är jag mamman och frun, säger Helena och pillar på kragen.
På senare år har Helena börjat tänka på miljön. Hon köper alltid fairtrade bananer och ekologisk mjölk.
– Jag försöker göra det jag kan i små steg, säger Helena som medger att hon inte är guds bästa barn.
– Nej, verkligen inte, och det behöver man inte vara.
På tillställningar kan Helena ändå känna att vissa vaktar sina tungor i hennes närhet.
– Ofta när jag talar om att jag är präst kan folk säga: "åh vad häftigt" och vilja veta mer. Samtidigt kan en del be om ursäkt för att de råkar svära eller inte våga uttrycka åsikter eller prata om alkohol, skrattar Helena.
Sång och musik väcker mycket känslor i Helena och ibland musik förklara Gud bättre än ord menar hon.