Alla på redaktionen har hört det. Det blixtsnabba knattret från hennes rum, när en artikel tar form. Oftast blir det rätt också. Senaste testet visade 30 ord på 24 sekunder med 0 fel. Hemligheten?
– Jag lärde mig att skriva maskin på gymnasiet. Och min första kontakt med SN var som inskrivare år 1991. Då fick jag reportrarnas manus på papper, och skrev in deras texter i en dator, minns Malén Eneberg.
Journalistdrömmen fanns inte där från början. Men att höra människors livsberättelser har hon älskat sedan barnsben.
– Som liten, när jag besökte min mormor på sjukhuset, hängde jag gärna med till rökrummet. Där fanns många gamla som delade med sig av sådant de upplevt, minns Malén Eneberg.
Lusten att ta del av andras liv är fortfarande stark. Som ansvarig för SN:s familjesidor möter hon alla slags människor. Hemtamt rör hon sig mellan bubblande lycka och bottenlös förtvivlan, och räds inte de svåra frågorna.
– Alla har en historia att berätta. Det gäller bara att hitta den. Och jag tycker om att få vara nyfiken! Men privat är jag nog lite försiktigare.
Hur gör du för att skapa förtroende när du intervjuar?
– Jag gör klart att ingen behöver berätta något de inte vill. Och alla får läsa texten innan den går i tryck, eftersom det oftast är medieovana människor jag möter. Men det brukar bara vara något litet eller inget alls de vill ändra.
– Samtidigt är jag tydlig med att jag är där som journalist, och inte som kompis. Ofta lägger jag fram kameran synligt, som en liten markering.
Vad är klurigast i ditt jobb?
– Det är nog när man kommer hem till någon som har förberett sig mycket, och vill visa allt om sitt liv. Och så sitter jag där och vet, att jag bara har en halv sida till mitt förfogande. Det kan kännas frustrerande.
Malén är nog den som haft flest roller i SN-huset under sina drygt 20 år som journalist. Lokalredaktör i Trosa och Oxelösund. Radiotidningen. Allmänreporter, sidmakare, nyhetschef, nattchef. Och nu fotograferande redaktör för Personligt.
Finns det något du INTE gillar att göra på SN?
– Jag hatar att skriva krönikor! Jag pratar inte så jättegärna offentligt om mig själv, så här gör jag allt för att smita, haha!
Några intervjuer du aldrig glömmer?
– Det finns många! När jag var hemma hos en äldre man, och plötsligt fann mig själv stekandes våfflor i hans pentry. Gnestaparet, som förlorade sin son i en tragisk olycka. Eller, när jag som ung vikarie råkade trampa i nylagd cement på ett hotell...
Om du skulle välja ett nytt yrke – vad skulle du bli?
– Diakonissa! Att få möta människor i olika skeden av livet. Vara en professionell medmänniska. Det skulle kännas fint.