Två sätt att sjunga ihop med pianot

I går blev det konkurrens om delvis samma publik. Tidigare i höst har det inte varit så många konserter, men nu börjar säsongen komma igång. Och jag vet, det är nästan omöjligt att förebygga alla krockar.

Kammarmusik2016-09-26 07:00

Denna gång gick det dock att hinna med båda kammarmusikkonserterna om man var snabb. Och de var så olika att de faktiskt bara kompletterade varandra på ett intressant sätt med ung entusiasm mot livslång erfarenhet.

Tre unga musiker i 25-årsåldern var först ut på eftermiddagen med ett ambitiöst program med romanssång till piano. Före paus kallade de sig Karin och Kungen, och då gick Emma Sventelius och Hannes Öberg djupt in i rollerna som Karin Månsdotter och Erik XIV med växelvis romanser i en sinnessjuk kärlek. Han gick allt längre in i galenskap med Rangströms Kung Eriks visor (1918). Hon försökte trösta med Hilding Hallnäs sångcykel I skogen om natten (1942). Mycket bra pianospel till detta av Matilda Lindholm. Och en fin version av Ravels vattenlekande piano som lugnande avslutning på ett bra försök att fördjupa.

Problemet var bara att en flygel och två starka röster alltför ofta blev gav mer volym än salen med hårda tak och väggar kunde hantera.

Efter paus kom bravurnummer som visade att Öberg har en verkligt potent baryton med spanska El Vito och en del ansatser i alla fall att nyansera volym och klang med Emil Sjögren. Sventelius visade både naivt rolig sida och romantisk mjukhet i två sånger av Bo Linde. Bäst var hon i Nystroems två havssånger med en enorm expansion i mellandelen av den första. Lindholms flygel med locket halvöppet var nästan hela tiden aningen för stark. Men oj så bergsäker hon var i den ursvåra Melodi av Rangström.

Hjortensbergskyrkan hade då en helt annan rymd för Ola Karlssons cello med Valeria Resjan vid flygeln. Cellon är dessutom kanske det instrument som sjunger allra vackrast och varmast, och även pianot har sina Sånger utan ord. Logiskt var det då att vi som extranummer fick lite nostalgisk schmalz med Schraders berömda Sommarnatt, här ytterst förfinad.

Främst hördes det sångbara i konsertens viktigaste verk, César Francks stora sonat i A-dur, egentligen för fiol men här desto mjukare i sången en oktav under, i ett mästerligt samspel från båda.

De lyckades också få Beethovens inte alltid helt intressanta variationer över Paminas aria att låta inspirerade.

Ola Karlsson bjöd också på virtuoseri med Boccherinis sonat nr 6, svårt men lätt i hans händer. Och än mer i Elgars La Capricieuse som elegant cirkusnummer.

Nämnas bör att dessa två kommer tillbaka ännu mer i helprofil på Filharmoniska Sällskapets sista konsert i vår den 1 april.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om