– Efter varje olympiad slutade Gert och skulle aldrig mer tävla. Men när han väl var och paddlade ute i skärgården och olympiaden närmade sig så kom suget tillbaka, berättar Hans Nilsson.
Hans fick själv göra två olympiska spel, 1968 och -72.
– Jag har faktiskt tävlat mot Gert, på en OS-uttagning till Tokyo 1964. Han var 44 år och jag var 18. Vi var nio i finalen, varav sex skulle få åka med till Tokyo. Så jag hade ju hoppats att jag skulle slå honom, men han kom åtta och jag nia, säger Hans och skrattar.
För Gerts del var det slutet på en sagolik karriär: Sex OS-guld, ett silver och ett brons fördelat på fyra olympiader. Debuten var i London 1948 och det sista guldet tog Gert nästan 41 år gammal efter en heroisk K2-final i Rom 1960 – i par med NKK-klubbkompisen Sven-Olov Sjödelius. Till guldlistan kan sju VM-titlar adderas.
Fredriksson fortsatte inom kanotsporten som en jordnära men rätt tuff ledare.
– Det var "pang på", så berättade han hur man skulle göra. Gert var väldigt målmedveten, hade han bestämt sig för något så blev det så, säger Hans Nilsson.
Dåligt väder var ingen ursäkt för hans adepter. ”Ut och kör. Det kanske blåser när du ska tävla nästa gång också”, fick de höra. Samtidigt kunde Gert ha en räv bakom örat.
– Vi var på träningsläger och det låg snö över kanoterna på morgonen. Så vi tänkte att det skulle bli ett rejält löppass i stället. ”Är vi här för att paddla, så ska vi paddla”, sa Gert, tog på sig mössan – och satte sig i kanoten.
– Vi skulle paddla någon mil till ett grustag och springa i en backe tio gånger. Gert stack iväg strax innan oss andra men när vi kom dit syntes han inte till. Så vi sprang och paddlade hemåt, men såg honom ingenstans. När vi kom tillbaka satt Gert i bastun. Det visade sig att han bara hade kört runt första udden och gömt sig för oss...
Gert var extremt målmedveten, berättar Hans.
– "Nu har jag hamnat i ett riktigt tufft heat i semifinalen", sa jag på en tävling. "Du, det spelar ingen roll vilka du har i semifinalen, ska du vinna tävlingen måste du slå alla", svarade Gert.
En som ofta såg Gert ute på Stadsfjärden var nästa generation Nilsson och NKK-are. Henrik Nilsson tog OS-guld i Aten 2004 tillsammans med Markus Oscarsson.
– Kanoten blev en livsstil för Gert. Det bidrog till att han lyckades så fantastiskt bra. Han jobbade ju dessutom hela tiden (som brandman). Det imponerade på mig, säger Henrik.
Gerts inställning präglade flera generationer i klubben.
– Mest på det sättet att han satte ribban; vad som faktiskt är möjligt om man är nästan besatt av att träna – att man klarar mycket mer än man tror.
Den där skönt tjuriga vinnarskallen hos Gert kom fram när han skulle säga några ord till Henke väl hemma på Stora torget i Nyköping efter en fantastisk insats vid OS i Sydney: ”Silver är bra – men guld ska det vara.”
– Mm, det kändes oväntat att bli ”utskälld” efter ett OS-silver – men skulle man bli det var det mest okej av Gert. Tanken slog mig precis efter guldloppet i Aten; nu kan den där gubben till och med vara nöjd…
Det var Gert Fredriksson – minst sagt.
– Ja, det finns på film när han såg mitt och Markus guldlopp och till och med fick en glädjetår. Jag kommer ihåg att det värmde när jag kom hem. Gert tyckte nog att det var skönt att OS-traditionen i klubben levde vidare – och det kändes på något sätt bra att ge honom det.