Sid Jordan arbetar som lärare på Järvenskolorna i Katrineholm, men är också musiker. När tidningen ringer upp minns han mycket väl händelserna i mars 1986, där han – mycket kort – misstänktes för att vara identisk med mannen på "fantombilden" i Palmeutredningen.
Under 1980-talet spelade Sid Jordan trummor i rock-countrybandet Nashville Rebels och hade många spelningar runtom i landet. I mitten av mars 1986 var bandet inbokat i Gällivare Folkets hus.
Han och bandet sparade pengar genom att flyga på stand-bybiljett från Arlanda till Luleå, men Jordan fick gå av planet före start efter att en passagerare som betalt fullpris anlänt. Han tog nästa plan till Luleå, men missade tåget mot Gällivare med två minuter.
– Jag svor högt och ljudligt i stationshuset i Luleå. Det hade varit en rätt jobbig dag. Jag tror att någon på stationen tyckte att jag var lite suspekt.
Kanske bidrog Sid Jordans klädsel och stil också: svart kajal, lång svart sidenrock med violett insida, boots, kläder som kanske stack ut i Luleå i mitten av 1980-talet.
– Det var punklooken, mycket tjusigt. Rock'n'roll. Jag gick upp mot stan efter att jag missat tåget, gick till systemet. Jag skulle ta ett senare tåg, var tanken. Jag gick till Max för att äta hamburgare. Jag hade precis fått in min beställning när två civilklädda poliser knackade mig på axeln och sa "följ med här".
På polisstationen blev det problematiskt, eftersom Sid Jordan varken hade id-kort eller pass. Till slut fick han lov att ringa sin chef, som fick beskriva Sid Jordan över telefon, till poliserna som nickade bekräftande. Sedan fick han gå.
– Hade jag bara smugit omkring hade nog ingen märkt mig, funderar han idag.
Han tycker att det absolut fanns likheter mellan honom och fantombilden.
– Men bilden är samtidigt väldigt vag, man kan tolka in vad som helst. Personen på bilden är smal i ansiktet och ser lång ut. Men näsan är lik min.
Sid Jordan har följt Palmeutredningens vändning under onsdagen, "lite förstrött", uttrycker han det, men tycker inte att utpekandet av Skandiamannen känns helt vattentätt.
– Det är ju lite listigt att lägga det på någon som redan är avliden. Å andra sidan är det inte vettigt att lägga sådana resurser på det här år efter år, säger han.
Han var aldrig rädd hos polisen i Luleå, utan mer frustrerad.
– Det var det att jag inte kunde styrka min identitet. Det kan jag numera, konstaterar han.