Femtio år är en lång tid, och mycket har hänt sedan 1965. Trehundra konserter har det blivit för Nyköpings Kammarkör. Majoriteten har varit med sakral musik i kyrkor, med julkonserterna som mest uppmärksammade av den stora publiken.
Men tack vare denna kör har vi i kyrkor även fått höra storverk som Ein deutsches Requiem av Brahms och Johannespassionen av Bach flera gånger.
Viktigt har också samarbetet varit med Filharmoniska Sällskapet och Per Andersberg. Höjdpunkter i Culturum har varit Matteuspassionen och stora oratorier och andra verk för kör, orkester och sångsolister.
Någon från kommunen borde därför självklart uppvaktat.
Kvällens ledare, Morten Heide, är ny sedan 2014 men mycket distinkt och topp-kompetent, både som dirigent och pianist. Om jag räknat rätt är han nummer tio, varav grundaren Nils Köllerström och arvtagaren Bengt Fridén stannade många år.
Kören har också haft många trotjänare. Vad jag kunde se har dock ingen av de 29 sångarna i lördags varit med från början. Men när Lasse Lindberg, som presenterade, bad om handuppräckning i salongen av alla som någon gång sjungit i kören, var det åtskilliga som gav sig till känna och flera veteraner.
Men det är inte så konstigt. Sången ädla känslor föder, nämligen. Eller som Lasse Lindberg sa: ”Det finns inget så pålitligt som en svensk körsångare.” Varje måndag ett par timmar är kravet på Kammarkörens medlemmar att repetera.
Programmet på detta jubileum var mycket blandat för att visa upp gammalt och nytt. Nog hördes ett och annat skönhetsfel, någon hiss uppåt, någon oren start, men helheten imponerade.
Thomas Morleys gamla madrigal Fire, Fire följdes ganska festligt av Beatles och Can't Buy Me Love, arrad i samma stil.
Det mest allvarliga och svåra var den ryska avdelningen men också riktigt vackert. Likaså när kören med damerna i höströda tunikor efter paus lät höra sin mest tjusande klang, först i Im Herbst av Brahms och sist i Aftonen av Alfvén, där som bekant skogen står tyst och sångarna ibland ska sjunga med munnarna stängda.
En trio dryckesvisor visade varför en körfest kan bli extra lyckad med Gubben Noak och när vinet är kung och halvan snart skall tagas. (Dock undrar jag om Wennerberg skämdes för sin supvisa, när han blev ecklesiastikminister?)
Kören överraskade med en remixad version av Lindblads sommarafton med fågelsång, först svagt med en småvisslande rödhake, tror jag, till full kraft hos brölande gäss i falsett och även kören på full volym, oväntat nog.
Annars var det mest Lasse Lindberg som överraskade, vilket behövdes, och fick kör och publik att gapskratta när han varvade korta fakta och varmt värdskap med sanslösa påhitt, som de tio budorden för en körsångare. Proffsigt!
Proffsig var också Katarina Pilotti och mångsidig med en spiritual i Alf Erikssons anda, som Bellinis Norma med alla koloraturer (titta på 50-lappens baksida så ser ni noterna), och som förföriskt fransk med Poulencs bitterljuva vals Kärlekens vägar.