Ändå var förstås Beatles också min hemmaplan en gång i ett annat liv: barnets och tonåringens. Jag var tio år när vi skrämde föräldrar och lärare med att skråla Schee lavvs Joo, jää jää jää. På svartvit liten tv-ruta såg vi fyra grabbar, men Lill-Babs var störst. Och på turnén var Trio me Bumba dragplåstret.
Men glada och unga var de, snygga i kostym, med långt hår förvisso men friserade. Vid femton hade jag också sådan frisyr och försökte förstå Sgt Pepper-albumets texter och bilder, skäggen och det psykedeliska, det symfoniska och märkliga instrument som indisk sitar.