Den svenska Hiphopen har nog växtvärk, för den blir bara större. På Festdagarnas första kväll visar rapparna Linda Pira och Stor med uppbackning av Salle från The Salazar Brothers varför – beatsen, uttrycket och texterna körs med ett sånt drag att man omöjligt kan värja sig.
Men utan rädsla att kontrastera med berörande nedtempo. Som när Pira sjunger Eld blir glöd med beundransvärd intensitet så den träffar rakt i hjärtat, inte minst med hennes sommarprat om svek från vuxenvärlden färskt i minnet.
– Hiphop gör man tillsammans, sa Stor när jag gjorde en intervju med honom innan Nyköpingsspelningen. Och efter den här kvällen är det helt klart att hiphop är ett kollektivt arbete. Pira och Stor kompletterar varandra, fyller i och levererar med en gemensam, explosiv energi.
Trots en nätt publik är trycket framme vid scenen bra, med all rätt då publikkontakten inte bryts en enda sekund. Men mot konsertens slut stannar aktiviteten på scenen plötsligt upp. Några i publiken har börjat slåss.
– Vi har inte kommit hit för att bråka, vi fortsätter inte spela förrän ni slutar, säger Pira och när bråket lagt sig avslutas med en energisk Knäpper mina fingrar.
Kalaset på scen flätas samman av professionella konferenciern Peter Rylander som lotsar publiken med ledorden kärlek och energi.
Han räddar snyggt när tekniken sviker, vilket den gör en hel del. Sången dränks stundtals i för hög bas och trummor och ljudet försvinner. Det gör det även tidigare på fredagskvällen när stora scenen ska öppnas.
– Nu uppmuntrar vi och klappar ännu mer, uppmanar Peter Rylander publiken och slutligen kan Nyköpingstjejen Mowa göra festdagarnas första framträdande.
Femtonåriga Moa Rudsäter är tonsäker, har fin teknik och en sådan där röst man liksom inte kan öva sig till. Hennes uttryck och stil drar tankarna till indiedrottningarna Miss Li och Tove Lo. Mowa har det, låtarna hon skrivit själv har fin potential och satsar hon rätt kan det säkert gå bra i framtiden.
Avlöser gör nästa nyköpingsförmåga. Linus Holm kommer från en trasslig uppväxt och har hittat sin fristad i musiken.
Efter att ha ägt en gitarr i ett år tävlade han i Svensktoppen nästa i P4 i våras. Viss nervositet tycks lysa igenom när han ställer sig på stora scenen, men Holm är en bra textförfattare som oftast lyckas hålla sig ifrån klichéer i låtar om hjärta och smärta. Hiten Hissen stannar kvar i huvudet liksom textraden Radion gick på repeat, men det gjorde inte vi .
Under lördagen gästspelar Hanna och Wiktoria i Dash4 the band med två låtar. Tjejerna har energi som fyller hela torget och känns världsvana på scen.
Och så var det dags för tjejfavoriten Robin Stjernberg. Partybandet Time Machine värmer upp publiken som, liksom sångaren själv säger, inte väntar på en gammal gubbe som mig. Stjernberg drar igång med On my minde tätt följd av Six feet down. Man får vad man förväntar sig - oklanderligt mellogung.
Till nya singeln Body Language berättar Robin en anekdot om första gången han skulle dansa och sjunga live.
– Jag är ju som ett kylskåp så det var lite svårt, säger han.
Men Robin har nog legat i hårdträning för han klarar kroppsspråket finfint. Stjernberg sjöng sig in i svenska folkets hjärtan i Melodifestivalen förra året. Och han når säkert en hel del hjärtan även denna sommarkväll när han sjunger den karakteristiska refrängen till You.
Bandbokarna har nog tänkt rätt med att lyfta fram lokala band och krydda med dragplåster utifrån, men något är fel. Utrymmet framför scenen under de head lineade numren är sparsamt befolkad, under de lokala bandens framträdanden är uppslutningen ännu sämre.
Kanske borde bokarna lära känna sin klientel bättre. Kanske drar stranden och skuggan i den fuktiga värmen.