Jag tänker då också på Erik Axel Karlfeldt, som i sin långa dikt Vinterorgel har skildrat denna tid på året med en mäktig ordmusik och så även de kommande månaderna fram till flyttfåglarnas och vårens återkomst. Och hoppet om en ny sommar. För oss som ännu har ett antal år kvar att leva. Hoppas vi. Men vet inte.
Det visste inte heller Mozart när han var 35 år och i febril verksamhet och snabbt måste skriva också en dödsmässa på beställning. Det skulle bli hans sista och ofullbordade verk och omgivet av mytbildning, inte minst från filmen Amadeus.
Men det hjälps inte, för när jag i går kväll hörde basunerna och trumpeterna och pukorna stödja och förstärka den stora körens mäktiga energi i utbrott av dödsskräck och bön om evigt liv, ja då var det också Mozart själv jag såg döende framför mig. Samtidigt som han höll på att komponera sig in i nästa epok, den romantiska.
Och det är just körsångarna som ska nämnas först. Inte därför att allt var perfekt och aldrig svajade på de känsligaste ställena, för det kan man inte begära av vanliga kyrkokörsångare. Utan därför att de verkade ge allt vad de hade och lite till och därmed fick fram budskapet. Och så därför att de blivit noggrant instuderade vad gäller uttal och nyanseringar av sina ledare Jenny Tjärnström och Gunnar Björkvall.
De fyra sångsolisterna var säkra var för sig och tillsammans men inte helt jämbördiga. Maria Sanner altröst var bergsäker och allvarlig medan sopranen Jenny Ohlson Akre var starkast lysande, även bokstavligen, vilket inte var helt bra för deras inbördes klangbalans. Eller tenor och bas för veka.
Tidstrogna instrument i orkestern var förstås en stor glädje att höra, som jag redan nämnt, med mer himmelskt ljusa stråkar och mörktonad bronsfärg från de två bassetthornen (lägre stämda klarinetter). Och så Mats Klingfors, som med sin fagott kan få all musik att leva rytmiskt.
Hyllas måste också Gunnar Björkvall, som så säkert höll ihop helheten med tydliga och lugna slag utan att jäkta. Och kyrkan som bjöd in en jättepublik med fri entré.